Olli M: Tystnad och trauma

Historiens ängel:

”Den har vänt sitt ansikte mot det förflutna. Där vi ser en kedja av händelser ser den en enda katastrof som oupphörligt hopar ruiner på ruiner och slungar dem framför dess fötter.”

Walter Benjamin: ”Om historiebegreppet” (1940)¹

”Chevreuse. Namnet kunde dra till sig andra namn, som en magnet. Bosmans upprepade tyst: ’Chevreuse’. Kanske han i sin hand hade en tråd som han kunde dra i för att få hela nystanet att komma till sig?”

Patrick Modiano: Chevreuse (2022).²

I Viborgs konstvänners samling ingår tre målningar av Olli Miettinen: Landskap från Paris (1929), Vihavuosi (Bylandskap) (1940) och Udden (Augustimorgon) (1942).

I min fantasi har jag alltid förknippat Olli Miettinen (1899–1969) med återhållsamhet och asketism. Hans verk är ljudlösa och behärskade. Som den typiska konstbetraktaren har jag också förknippat dessa egenskaper med konstnären själv.

När jag tittar på fotografier av den unge Olli Miettinen tillsammans med sina studiekamrater ser jag en lång, något blyg yngling. Där han står bredvid en livlig gosse som Väinö Kunnas ger han ett uttryckslöst intryck, även om kameran vid ett par tillfällen lyckats fånga honom i ögonblick då han låtit sig ryckas med i konststuderandenas upptåg. Miettinens person har sysselsatt mina tankar när jag betraktat hans målningar. Jag har uppskattat deras starka modernistiska grepp med ett slags forskarens allvar och förmåga att inte ge efter för frestelsen att fjäska för betraktaren. Samtidigt har jag upplevt att jag förstår hans två viktiga miljöer, Viborg och Frankrike – kära för oss båda.

År 1964 skrev E. J. Vehmas att Olli Miettinen ”har undvikit offentligheten liksom även det praktiska livet i övrigt, där han aldrig känt sig hemma”. Han berättar att Miettinen redan som skolpojke i Viborg insåg att han ”inte riktigt passade in i det praktiska samhället”. Det enda han kände sig hemma i var musikens värld, på de konserter ”som hölls i samma teaterhus där han bodde”.³

Familjen bestod av modern Greta Sofia (f. Westerholm) som beskrevs som mild och finkänslig och fadern Pekka Miettinen som karaktäriserades som sträng. Olavi, eller Olli som han kallades, hade två bröder och en syster. Med fadern hade han konflikter medan han stod sin mor nära. Den unge Olli gick i Viborgs gamla samskola och Viborgs finska reallyceum, om än motvilligt.⁴ Enligt Vehmas var skolan en plåga för den ”nervsvage” Olli. Han började studera vid Wiborgs Konstvänners ritskola under lyceitiden 1914 med sin mors tillåtelse men i hemlighet för sin far.⁵

Inbördeskriget, som Olli Miettinen kallade ”upproret”, lämnade spår hos den unge mannen. Han var medlem i skyddskåren åren 1917–1918 men deltog veterligen inte i striderna. Hans far ordnade ett falskt operationsärr i halsområdet för att hindra de röda från att hämta honom hemifrån och tvinga honom till fronten. Mat krävde de dock av familjen, något som var ett ångestfullt minne för Olli.⁶ Hans bästa vän Väinö Kunnas var på de rödas sida och hamnade i ett fångläger mitt i staden, men han räddades därifrån av arkitekten Uno Ullberg. Ynglingarnas gemensamma lärare Rurik Lindquist hade hellre sett att Kunnas lämnades kvar i lägret för att dö.⁷ Trots att de var antagonister i konflikten höll Miettinen och Kunnas fast vid sin vänskap, något som var högst exceptionellt.

Under sin karriär utvecklades Miettinen till en lågmäld och dygdigt strävsam konstnär som vandrade sina egna vägar och vars verk präglades av ”en blygsamhet som säkert motsvarar konstnärens natur”, som Vehmas uttryckte det. Enligt honom ”levde Miettinen i isolering och ägnade sig helt åt sitt konstnärskap för att driva det mot fulländning”.⁸ Också Miettinens änka beskrev honom som ”överkänslig, tillbakadragen och tystlåten”.⁹

I en essä från 1945 reflekterade Vehmas noggrant över Olli Miettinens konstnärliga personlighet. Han menade att Miettinens långsamma karriärutveckling och knappa produktion bottnade i en djup misstro mot det egna arbetet, dess värde, betydelse och legitimitet. Denna misstro var enligt Vehmas ett arv från hans proletära familjebakgrund. Fadern, född i Kirvu, var en stel och ogin människa som dominerade över sin familj. Han hade själv tidigare upplevt en besvikelse: han hade studerat till trädgårdsmästare och satt sig in i yrket i Viborg, Helsingfors, Lübeck och Moskva men blev av hälsoskäl tvungen att avstå från planerna. Han var språkkunnig och fick anställning som vaktmästare på Viborgs teater, men idkade därtill också framgångsrik affärsverksamhet. Modern var en avsevärt öppnare och generösare person: hjärtlig och kärleksfull, entusiastisk och omtänksam.¹⁰

Pekka Miettinen hade tillträtt sin vaktmästartjänst 1898 och skötte den ”med entusiasm och omsorg”. Han reste dessutom både i Finland och utrikes för att bekanta sig med olika ”teatermaskinerier” och introducerade tekniska idéer och innovationer på sin arbetsplats då han återvände.¹¹

Olli Miettinen studerade vid ritskolan fram till 1918. Från 1921 till 1924 fortsatte han sina studier vid Finska Konstföreningens ritskola och debuterade på Konstnärsgillets årsutställning 1926. År 1929 kom slutligen en vändpunkt, och i slutet av 1920-talet kan man se en förändring i motiven – från Viborg, ”Finlands mest internationella stad”, till Paris och sedan tillbaka till Viborgsmotiv tills han slutligen slog sig ner i Helsingfors.

År 1945 grubblade Vehmas över Olli Miettinens personlighet, vars gåtor han inte ansåg sig kunna lösa genom att intervjua den fåordige konstnären. Miettinen velade och undvek att aktivt främja sin karriär. Vehmas noterade att ”det verkar som om en hemlig orsak ständigt gnagde på den skapande kraftens nerv”.¹² Även Timo Vuorikoski beskrev 1976 honom som en person där ”både ett bubblande skratt och en mimosalik slutenhet” samsades.¹³

 Om en sak var Vehmas dock säker: Miettinens konstnärskap tog sin verkliga början först när han hade fyllt 30 år – 1929, då hans produktion mognade. Det skedde efter en lång utlandsresa där i synnerhet Paris påverkade honom djupt. När han återvände var han ”modernare än någonsin, både förr och senare”.¹⁴

*

I Wiborgs Konstvänners samlingar finns många målningar av Miettinen, men det är särskilt Parislandskap(1929) som tilltalar mig. Den skiljer sig drastiskt från mellankrigstidens otaliga sirapssöta Parisvyer, målade med turistens förtjusning. Det är ett melankoliskt själslandskap, ett grått och regnigt Paris i oktober. Det är ingalunda bohemkonstnärernas och nöjeslivets pittoreska lekplats, inte heller de älskandes Paris, la ville des lumières, utan en anonym förort till Paris. Trottoarerna är öde när människorna arbetar i fabrikerna eller deltar i söndagsmässan.

År 1929 kunde Olli Miettinen ge sig iväg på en nästan årslång studieresa till Italien och Frankrike tack vare ett mindre arv som hans mor fått. Det var uttryckligen modern som erbjöd honom denna unika möjlighet. I samband med avresan förlorade han sin närmaste vän Väinö Kunnas som plötsligt dog i lunginflammation den 10 februari 1929.

I början av året studerade Miettinen konstskatterna i Rom och Florens och stannade därefter ett halvår i Frankrike. Han bodde i Paris men tillbringade också tid i den lilla staden Chevreuse ungefär trettio kilometer mot sydväst. Där målade han tillsammans med Ragnar Ekelund. I Frankrike lärde han känna Cézannes konst samt kubismen genom verk av Picasso, Braque och Gris.¹⁵

*

År 2023 fick jag plötsligt anledning att begrunda min relation till Olli Miettinen på ett nytt sätt. I mina farföräldrars kvarlåtenskap och därmed på väggen i mina föräldrars vardagsrum har det sedan början av 1990-talet hängt en målning av Miettinen. Det är ett landskap från Frankrike, men jag hade aldrig tittat närmare på målningen, inte tagit ner den från väggen, inte studerat anteckningarna på baksidan. Jag hade förstås känt igen Olli Miettinen sympatiska signatur Olli M, men dess mer hade jag inte befattat mig med målningen. Varför?

Jag hade vant mig vid de konstverk som fanns på föräldrahemmets väggar liksom vid de överfulla bokhyllorna. De var som en legering som hade smultit in i min barndoms bakgrundsgobeläng på samma sätt som jag först långt in i vuxenåldern började förstå att mina föräldrar var individer med helt olika bakgrunder.

Min far dog 2011, men tack vare min vitala mor fick jag njuta av barndomshemmet och dess trygghet i ytterligare ett tiotal år. Det var först efter min mors död våren 2023 som jag i egenskap av dödsboets förvaltare var skyldig att betrakta väggarna i min mors hem med konsthistorikerns blick.

Trots att Miettinens landskapsmålning kom från mina farföräldrar i Helsingfors hade jag alltid tänkt på målningen via min mor med viborgsk bakgrund. Hennes far, en musiker från Viborg, älskade Frankrike passionerat och lärde även min mor att göra det, och hon lärde mig. Alla tre har vi också talat franska och rest i Frankrike.

På målningens kilram har någon skrivit med blyertspenna Slottet och staden Chevreuse. Efter signaturen står årtalet -29 inristat. På målningen syns borgen Château de la Madeleine från 1000-talet som ansattes hårt under Hundraårskriget och som alltjämt dominerar stadsbilden. I Miettinens målning förvandlas byn till rödbruna och gråa ytor och fasetter, och borgmurarna reser sig högt uppe från kullens grönska som stora mineralkristaller. I förgrunden ses en bro över den spegelblanka floden Yvette, en nästan lekfull detalj i det annars seriösa verket som den gråa molntappen på himlen lättar upp något.

Jag förstår inte varför detta franska landskap har hamnat hos mina farföräldrar. Min farmor Lahja Lemmitty Hyytiäinen, senare Tuovinen, studerade faktiskt konsthistoria och mindes föreläsningarnas diabilder och Olavi Paavolainens vackra profil, men hon blev lektor i tyska. Mina farföräldrars ganska brokiga konstsamling har redan skingrats, men det känns bra att åtminstone ett av verken hängde på mina föräldrars vägg i decennier, låt vara något grått och osynligt.

Mina farföräldrar bodde på Fredriksgatan 75, och Konsthallen låg nästan runt hörnet. Målningens kilram var stämplad med Finska Konstföreningens stämpel. I utställningskatalogerna är Miettinens verknamn ofta mycket lakoniska och vanligtvis utan tidsangivelse; verket kan därför ha visats med titeln Landskap, eventuellt Franskt landskap. Mina farföräldrar kan också ha köpt det av en privatperson. Det är inte heller omöjligt att min farfar, urologen Pauli Tuovinen, fick det som gåva från en privat patient eftersom sådant förekom. Det kan också vara fråga om en konstnär som var patient och tackade för god och diskret vård eller betalade en del av läkararvodet med konstverket.

I mars 1976 visades Slottet och staden Chevreuse på Olli Miettinens minnesutställning på Konsthallen. Vid den tiden kunde privata ägare fortfarande nämnas i verkförteckningen, varför det vid verk nummer 22 står Lahja Tuovinen, min farmor som blev änka. De omkring tio föregående numren tecknar en linje som skildrar Miettinens 1920-tal: I parken Papula (1926), Konstnärens mor (1924), Tak i Paris (1929), Kyrka i Paris (1929), Parisisk kanna (1929), Fransk stad (1929) och sedan nummer 22, ”Landskap från Bretagne”(1929). Bretagne? Varifrån kan den titeln ha kommit? Kanske Bretagne var något slags halvbekant universalnamn för franska provinser som man tryggt kunde använda som titel för ett franskt landskap?

*

Vid min mors arvskifte fick inte alla målningar ett nytt hem inom familjen, så jag var tvungen att som boutredningsman sälja verken på auktion för dödsboets räkning. Innan dess kontaktade jag skriftligen ett par konstsamlingar och berättade om verken, som på grund av sina motiv – ett landskap från Sveaborg och en målning av ett kommunalhem i Vichtis – kunde vara till salu eller doneras till samlingarna. Jag fick dock inget sakligt svar överhuvudtaget. Tystnaden i målningarna ekade i min mors tomma bostad.

Jag blev alltså kund hos auktionshuset med alla målningar utom Olli Miettinens verk. Auktionsfirmans representant uppträdde taktlöst och klumpigt trots att han visste att jag hanterade min mors dödsbo. Från en illusionslös skrothandlare, luttrad av sitt grova hantverk, hade jag kanske kunnat ta emot ett sådant bemötande som en ny livserfarenhet. Men i en kontext av bildkonst och antikviteter kändes många situationer märkliga. Jag började fundera – tänk om jag varit en nybliven änka som för att kunna betala arvsskatten tvingades vända mig till ett auktionshus? Att ha att göra med deras kontaktperson var en otrevlig upplevelse, trots att jag försökte hantera det med konsthistorikerns mörka humor.

I efterhand kände jag att jag kanske upplevde något liknande som de stadsbor i Viborg som förlorade sina hem och ägodelar och möttes av myndigheternas kalla likgiltighet. Det hade sagts att lösöret skulle sändas till de evakuerade runtom i Finland, men i verkligheten gjordes inget för att rädda det. Ägodelar som skulle evakueras övergavs, kastades vid vägkanter och förvarades under bar himmel. Föremål av ovärderligt affektionsvärde – böcker, fotografier och dokument – förstördes, och de evakuerade fick föga medkänsla för att deras familje- och släktarv försvunnit spårlöst.

Kanske är det därför som det fortfarande är svårt att skiljas från föremål, att säga farväl till dem – för att inte tala om att låta ett konstverk gå förlorat. Om det en gång räddats undan glömska eller förstörelse, varför skulle jag då ge upp det nu?

*

Under sitt debutår 1926 bodde Olli Miettinens i Helsingfors på Västra Chaussén 33,¹⁶ nuvarande Mannerheimvägen i Bortre Tölö. År 1928 var han åter i Viborg, där hans hemadress var Myllysaarigatan 8.¹⁷

Efter att ha återvänt från Frankrike till Viborg bearbetade Miettinen sina franska influenser genom att i en liten vindskammare måla kubistiska stilleben som dock huvudsakligen refuserades från utställningar.¹⁸ Hans framtid som konstnär började se bekymmersam ut. Samhällsekonomin föll i depression, atmosfären blev modfälld och för konstnärerna blev det mycket svår att försörja sig.

Våren 1931 deltog Miettinen i Viborgs Konstnärssällskaps utställning på stadens konstmuseum 29.3–12.4. Han ställde ut tre njuggt betitlade verk: Kvinna, Komposition och Stilleben.¹⁹ På samma sida i utställningskatalogen där Miettinens verk var listade fanns en annons för Viborgs Mat- och Knäckebrödsbageri, som ägdes av A. Rahunen. I utställningssalen skrattade man åt Miettinens målning Komposition och kallade den för ett ”knäckebrödsstilleben”²⁰, någon som måste ha varit oerhört pinsamt för honom. Signaturen Paletti i tidningen Kansan Työ gav Miettinen öknamnet ”hundbombsmålaren” och gycklade:

”Hans ’Stilleben’ håller visserligen hyfsad nivå även om föremålen, prydligt uppställda ’på parad’, känns alltför inställsamma. När jag hörde att konstnär Miettinen nyligen återvänt från en studieresa i Frankrike och Italien kan jag inte annat än förvånas över hur han där lyckats ta till sig sådana förlegade konstnärliga vildskott och liktorn som redan i 15 à 20 år varit föremål för löje.”²¹

Också tidningen Karjalas kritiker skrev knappt om Miettinens konst:

”Riktningen är oklar. Ofta blir också utgångspunkten för en recension diffus inför detta slags konst. Endast ’Stilleben’ kan tas på allvar. Det är ett genomtänkt verk och dess färgskala är både solid och kraftfull. Av det övriga fattar jag inte ett skvatt.”²²

Presskritiken var en offentlig förolämpning. Alla läste de lokala tidningarna, och Olli Miettinen måste ha skämts när han vandrade på hemstadens gator. Det kändes som om alla visste hur han hade gjorts till åtlöje.

*

Några veckor efter att Viborgskonstnärernas utställning avslutats och Olli Miettinen hämtat hem sina målningar mörknade hans värld. Onsdagen den 20 maj 1931 inträffade en katastrof som rapporterades i nästan alla dagstidningar i landet. Först ute var Ajan Sana, Ilkka, Vaasa och Forssan Lehti, som publicerade en identisk nyhetsartikel redan samma dag. Finska Notisbyråns²³ telefon hade ringt, telegrafen hade sjungit, många tidningar hann få med nyheten i sina kvällsupplagor. Därför var rapporteringen i stort sett identisk i alla tidningar.

Så här skrev tidningarna: Ungefär klockan elva på förmiddagen skakades Viborgs teater av en kraftig explosion. Skådespelarna, som förberedde sig för en repetition, kände hela byggnaden skälva till. När de tillsammans med regissören rusade ut på gården såg de rök bolma från källarvåningen. På gården stapplade teaterns vaktmästare Pekka Miettinen fram bärande sin hustru Sofia i famnen. Båda var svårt brända.

Brandkåren tillkallades och trängde in i källaren med gasmasker. Rök och en kraftigt stickande gas fyllde källaren, men elden hade inte sprida sig okontrollerbart. Explosionens kraft hade fått väggarna att rasa och golvet att lyfta.

Vaktmästaren och hans hustru fördes till stadssjukhuset, där de konstaterades ha svåra brännskador på huvud och händer.

Dagen därpå hade nyheten nått hela Finland. Stora tidningar som Helsingin Sanomat, Uusi Suomi, Suomen Sosialidemokraatti, Aamulehti, Hufvudstadsbladet och Turun Sanomat samt över sjuttio lokaltidningar rapporterade om händelsen med stora rubriker, många på första sidan. Tidningen Karjala stod naturligtvis för den mest detaljerade rapporteringen: på grund av dagens repetitioner hade

”en del av skådespelarna redan samlats i skådespelarnas foajé i byggnadens gårdsflygel, och i musikrummet på övervåningen på samma sida befann sig direktör Hildén och magister Ranta.”²⁴

Tidningen framhävde hur många som befann sig i byggnadens gårdsflygel: förutom skådespelarna även teaterdirektören Sven Hildén och teaterns kapellmästare, kompositören Sulho Ranta. På plats var dessutom fru Kosonen, som skötte garderoben och städade teatern. När explosionen inträffade vid byggnadens fot klockan 11.25 föll en av skådespelarna av sin stol i foajén samtidigt som tryckvågen kastade fru Kosonen mot taket i lobbyn, varifrån hon föll till golvet och blev liggande medvetslös. Karjala beskrev den skräckinjagande syn som mötte teaterfolket som sprang ut på gården:

”Precis vid ytterdörren sågs två personer med brännskador i ansiktet. Mannen försökte med sina sista krafter släpa ut den medvetslös kvinnan. Det tog en stund innan de identifierades. Det var teaterhusets vaktmästare Pekka Miettinen och hans hustru Sofia. Bådas huvuden och händer var helt svarta. Lösa skinnbitar hängde från deras kroppar, och ur de stora öppna såren sipprade blod! Särskilt vaktmästare Miettinen hade allvarliga skador på huvudet och händerna. Fru Miettinen hade dessutom öppna brännsår på höger arm.”²⁵

Tidningen Maakansa beskrev en skärrande detalj: fru Miettinens hår stod i lågor. Man hade försökt ge offren förstahjälp genom stryka grädde på brandskadorna.²⁶ Ambulansen dröjde och man hämtade en privatbil. Vaktmästaren kunde gå till bilen själv men hans hustru var tvungen att ledas dit. På stadssjukhuset konstaterades särskilt vaktmästare Miettinens skador vara allvarliga, men i bådas fall bedömdes prognosen ändå som relativt god.²⁷

Tidningen Karjala berättade att brandkåren lyckades ta sig in i biblioteket genom ett fönster och släcka de brinnande pappren i biblioteket och korridoren. Intill biblioteket låg källarförrådet.²⁸ Biblioteket var fyllt av lättantändligt material, varför situationen kunde ha eskalerat och hela byggnaden brunnit ner. TidningenKansan Lehti beskrev skadornas omfattning: explosionens kraft hade fått puts att lossna från väggarna, fönstren att splittras, dörrarna att skadas och innertaket att bukta utåt. Damm och rök med stickande lukt av svavel och magnesium hade spridit sig till teatersalongen.²⁹ Tryckvågen var kraftig, glasskärvor hade slungats femtio meter ut på gården. ”Från mellanplanet hade damm yrt upp så kraftigt att scenen, salongen, garderoben, skådespelarnas foajé och korridorerna var helt gråa. Explosionen hade skakat byggnaden så kraftigt att många dörrar i gårdsflygeln inte längre gick att stänga.”³⁰

Redan på torsdagen kunde tidningarna också rapportera om orsaken till explosionen. Aamulehti och Ajan Sana återgav en identisk bakgrundshistoria:

”På eftermiddagen berättade herr Miettinen att han allt sedan år 1916 hade tillverkat signalknallar åt Statsjärnvägarna (VR) i det källarrum där explosionen skedde. Han tillverkade knallarna med en metod han själv uppfunnit och med eget sprängämne. Han hade tillverkat något slags apparat som skulle dosera sprängämnet i lika stora mängder i papperspåsar. Igår hade han på förmiddagen gått ner för att testa sin apparat, och hustrun följde med för att titta på.”³¹

Man hade med andra ord kunnat tala med vaktmästare Miettinen. Sannolikt var det polisen.

Aamulehti beskriver funktionen hos signalknallarna som exploderar med hårdare ljud än ett gevärsskott:

”De fästs vid rälsen i sådana fall då man vill väcka lokförarens uppmärksamhet på att banan inte är i farbart skick. Då ett lokomotiv- eller vagnshjul rullar över knallen smäller den ljudligt så att lokföraren kan stoppa tåget för att hindra en eventuell olycka.”³²

Tidningen Suomenmaa berättar att man fått en kommentar av chefen för VR:s lagerkontor, direktör Gideon Ahlgren. Han berättar att signalknallarna årligen används i stora mängder, för de behövs i varje lok. De testas också regelbundet och föråldrade knallar ersätts med nya.³³ Konstigt nog tycks direktör Ahlgren inte på något sätt ha kommenterat det faktum att VR:s underleverantör saknade myndighetstillstånd för sin verksamhet som utsatte hela teaterpersonalen för livsfara.

Aamulehti rapporterade att Miettinen enligt egen utsago hade börjat få beställningar från VR under första världskriget då importen hade upphört. Miettinen hade haft ensamrätt på tillverkningen med en årsvolym på 3 000–4 000 knallar. Han hade hållit tillverkningen hemlig både för myndigheterna och för teaterns ledning och personal. Som Kansan Työ påpekade hörde det uttryckligen till vaktmästarens skyldigheter att svara för byggnadens brandsäkerhet.³⁴ Teaterbränder var ett skräckscenario i och med att en brand under pågående föreställning kunde fånga en stor publik i en dödsfälla full med panik, eld och kolmonoxid.

Tidningen Karjala rapporterade detaljerat om Miettinens bisyssla: ”De små plåtaskarna för signalknallarna beställde han från en lokal plåtslagare.”³⁵ Här håller jag andan. Min gammelmorbror Helmer Peltonen var plåtslagare i Viborg, med ett visitkort där det stod Plåt- och kopparslageri Helmer Peltonen, Viborg, Karjalagatan 27. Tel. 4969. Tillverkar: Bastuugnar av plåt och alla slags plåtarbeten. Plåttak med garanti. Han hörde också till Talikkalas frivilliga brandkår. Även Helmers mors kusin Emil Peltonen var plåtslagare.

Karjala fortsätter:

”Hittills hade han tillverkat knallarna helt för hand. På senare tid hade han börjat konstruera en apparat som kunde fylla flera signalknallar samtidigt och på så sätt snabba upp produktionen. Han hade precis färdigställt sin uppfinning och kallat sin hustru för att se hur snabbt tillverkningen gick. Någon liten sprängämnespartikel hade på något vis kommit i kläm i apparaten och antänts, med påföljden att allt sprängämne i maskinen exploderade.”³⁶

Miettinen hade med andra ord försökt effektivera tillverkningen. Enligt Karjala fanns det rikligt med sprängämnen i förrådet, och det var bara en lyckträff att de inte hade exploderat. Uppe vid taket fanns 500–600 färdiga signaler på tork i ställningar. Polisen beslagtog några kilo svavel, kol och antimon. Förrådet hade alltid varit låst, och Miettinen hade meddelat både sina kolleger och brandinspektören att han hade förrådet i privat bruk. Man trodde att där förvarades syltburkar.³⁷ Kanske föreställde man sig att Miettinen på grund av förbudstiden hade lagrat svart brännvin där?

Enligt Karjala upprörde händelsen teaterns personal och ledning, eftersom Miettinen hade dolt sina förehavanden, utsatt hela huset för fara och under inga omständigheter skulle ha fått tillstånd för sin verksamhet om han hade bett om det. I denna anda, och troligen för att undvika ansvar, försökte teaterpersonalen distansera sig från vaktmästaren i tidningen: ”Vaktmästare Miettinen har egentligen inte haft något att göra med teatern Viipurin Näyttämö eftersom han enbart har varit teaterhusets vaktmästare.”³⁸ Så vände man ryggen åt mannen som i årtionden hade tjänstgjort som vaktmästare i huset.

Liksom många andra tidningar rapporterade Helsingin Sanomat på torsdagen att ”de äldre skadade” enligt stadssjukhuset var i oförändrat tillstånd. Pekka Miettinen var 58 år gammal, hans hustru Sofia 61.³⁹ Men nyheten var redan föråldrad. Samma dag var Lahden Sanomat i sin kvällsupplaga först med att meddela att fru Miettinen hade avlidit av sina skador och hög feber klockan tre på eftermiddagen.⁴⁰

Fru Miettinen hade sålt biljetter i teaterns kassa, så hon var välbekant både för personalen och för många teaterbesökare. Hennes dödsbud var första nyhet i många tidningar på fredagen och lördagen. Karjalarapporterade: ”Vaktmästare Miettinen chockerades djupt av fru Miettinens död, men på kvällen verkade han trots allt åter ha lugnat sig.”⁴¹

På onsdag kväll hade teatern ingen föreställning, men nästa kväll skulle en föreställning av den politiska komedin Punainen päivä (Den röda dagen) ha ägt rum, med teaterns stjärnor Elsa Turakainen, Artturi Laakso, Elli Ranta, Sven Hildén och Runar Idefelt. Teatern valde dock att ställa in föreställningen på grund av ”vår mångåriga kassör, fru Sofia Miettinens” bortgång.⁴²

På söndagen rapporterade Karjala om den sista tragiska vändningen i familjen Miettinens öde: ”Igår 12.15 slöt vaktmästare Pekka Miettinen sina ögon för sista gången på stadssjukhuset i Viborg. Redan kvällen innan hade hans tillstånd bedömts vara så kritiskt att familjen kallades till sjukhuset.”⁴³ Olli och hans syskon väcktes mitt i natten för att skyndsamt bege sig dit. Tidningen fortsätter: ”Vid den döende vaktmästarens säng satt en av hans söner hela natten och var närvarande vid Miettinens sista stund.”⁴⁴ Den lördagen spelade teatern trots allt sin planerade föreställning Marius, och på söndagen Reservoarpennan.⁴⁵

Paret Miettinens dödsannons publicerades i Karjala den 24 maj. På samma sida publicerades även en dödsannons för den nyligen fyllda 17-åringen Willy Sirob, en student vid lyceet. Hans föräldrar Greta och Boris Sirob (senare Sirpo) meddelade att deras son hade dött dagen innan. Han hade stått vid Södra hamnen och tittat på skepp, drömt om att gå till sjöss, men hade fastnat mellan buffertarna på ett rangerande tåg och avlidit omedelbart.⁴⁶ Av en slump drabbades två konstnärsfamiljer av dödsfall under samma vecka då föräldrarna till en konstnär och sonen till en musiker förolyckades. Båda begravningarna hölls på samma dag.

Makarna Miettinens begravning den 27 maj 1931 var högtidlig. Karjala skrev:

”Begravningståget avgick från stadssjukhusets bårhus. Genom en hedersportal bildad av skyddskårens hederskompani bars fru Miettinens kista av anhöriga och Pekka Miettinens kista av teaterdirektör Al’-Antila, magister Ranta, skådespelarna [Simo] Osa och [Artturi] Laakso samt affärsmännen Forsman och Englund, innan kistorna lades i likvagnen. Därefter begav sig sorgeprocessionen mot Sorvali kyrkogård.”⁴⁷

Både i sjukhuskapellet och vid graven sjöng kören Karjalan Laulu. Prästen tröstade de anhöriga vid graven. De första blommorna och kransarna lades av de anhöriga, följda av bankdirektör Lintulahti från teaterhusets styrelse, trafikinspektör Pinomaa och skådespelaren Simo Osa från Viipurin Näyttämös styrelse, direktör Otto Al’-Antila och skådespelaren Artturi Laakso från Näyttämös personal samt direktör Dahlbäck från Viborgs skyddskår. Dahlbäck höll också ett tal. Därefter lades blomsterarrangemang bland annat från sport- och vapenhandeln Albin Kemppi Oy, Viipurin Näyttämös anställda samt vänner och bekanta.⁴⁸ Enligt tidningen Maakansa ”förvandlades gravkullen till sist till en vacker blomsterkulle.”⁴⁹ Statsjärnvägarna tycks varken ha deltagit i begravningen eller skickat en krans.

En vecka hade förflutit sedan olyckan, och Olli Miettinen hade förlorat både sin mor och sin far.

*

Somliga tidningar tycktes se en chans för kvickheter: Aamulehti rubricerade explosionen som ”Viborgska smällen nummer två”⁵⁰, en lustighet som också många andra använde. ”Smällen i Viborgs teater avslöjade en märklig hemlighet”, raljerade tidningen Vaasa nästan som en klickrubrik från 2020-talet.⁵¹ Uusi Suomirubricerade drastiskt om ”vaktmästarens hemliga verkstad” med utropstecken.⁵² Länsi-Suomi avvek från mängden genom att nästan medlidsamt beskriva vaktmästare Miettinen som ett ”offer för vetenskapen”.⁵³

Vissa karelska tidningar, åtminstone Jaakkiman Sanomat, Räisälän Sanomat, Käkisalmen Sanomat, Parikkalan Sanomat och Keski-Vuoksi publicerade en gemensam underhållande spalt med rubriken ”Råkar ni veta”. Där refererades nyhetsveckans anekdoter, brottsnyheter, idrottsrekord, skvaller och motsvarande. I den spalten beskärmade man sig osmakligt över både 17-åringens och makarna Miettinens död till följd av explosionen.⁵⁴

Efter maj 1931 försvinner paret Miettinen från tidningarna. Incidenten nämns inte med ett ord i Viipurin Näyttämös historik från 1957. Under 1930-talet var olyckor och tillbud förbluffande vanliga. Explosioner på väg- och byggarbetsplatser var inte särskilt ovanliga, eftersom säkerhetsnormerna var något helt annat jämfört med tiden efter kriget. En explosion kunde också vara ett medel för politisk terror, som vid explosionen i Vasa boktryckeri våren 1930. Men olyckan i Viborg var journalistiskt särskilt intressant, eftersom platsen var pittoresk och kända skådespelare svävade i livsfara.

Olli Miettinen hade förlorat båda sina föräldrar på ett sätt som han senare inte kunde tala om och som han upplevde som skamligt, precis som säkert många samtida. Det var svårt att minnas sina föräldrar eller sin barndom genom dem, eftersom skammen besudlade det förflutna. Fadern hade innan sin död hunnit inse att han var ansvarig för sin hustrus död. Dock hann inga åtal väckas innan Pekka Miettinen dog. Att begripa och bära sin fars skuld var för Olli en fruktansvärd börda de kommande åren och decennierna. Enligt hans son förblev skammen kvar i familjen.⁵⁵

Alla barndomsberättelser luktade rök, alla anekdoter och uttryck som föräldrarna använde hade brunnit upp. Till och med varje tågresa, varje teaterkväll var en påminnelse.

Miettinen hade redan före maj 1931 signerat enbart med ”Olli M.”, men efter den fruktansvärda majdagen fick den kortfattade signaturen prägeln av en pseudonym: den dolde efternamnet Miettinen. För den offentligt vanärade känns det som om alla vet.

Olli Miettinen traumatiserades och fick ingen hjälp, som brukligt var vid den tiden. Det är inte konstigt att en melankolisk man som han föll i en långvarig depression. Som ung hade han skrivit en uppmaning i sin stilövningsbok: ”Om du vill vara konstnär, lämna alla sorger och bekymmer och tänk bara på konsten.”⁵⁶ Femton år senare insåg han smärtsamt att människolivet inte är så enkelt.

*

På nyårsdagen 1933 gifte sig Miettinen med Aila Wartiovaara, och de flyttade tillsammans till Helsingfors, först till Rosagatan i Tölö och sedan till Alpgatan. Ekonomin var mycket ansträngd, eftersom Miettinens små kubistiska verk inte fann köpare trots att han försökte sälja dem från dörr till dörr.⁵⁷ Först efter somrarna på landsbygden i Tavastland och barnens födelse tycks livet i mitten av 1930-talet ha fått en mer optimistisk riktning.

Som far var Olli Miettinen helt annorlunda än sin egen far – han var en närvarande och tillgänglig far.⁵⁸ En av sönerna fick sitt namn efter sin farfar som hade omkommit i en olycka. Kanske var det en postum försoning med fadern?

Under vinterkriget stred den fyrtioårige konstnären vid Kuolemajärvi och drabbades av en lungsjukdom.⁵⁹ Enligt Vehmas fick Miettinen en ”tärande sjukdom, som sedan dess hängt över honom som ett Damoklessvärd och påmint honom om livets förgänglighet.”⁶⁰ I sitt verk Hatjalahden miehiä (Män från Hatjalahti) (1943) hänvisade han dock öppet till sina krigserfarenheter. Verkets exceptionella särställning i hans produktion kan bero på chocken hos en man med rötter i Viborg då hans hemstad och hembygd blev en krigsskådeplats. Trots sin introverta natur kunde han inte lämna det bakom sig.

Olli Miettinen förlorade Viborg nio år innan hela Finland gjorde det. Men trots att det inte fanns någon återvändo och han hade förlorat platserna för alla barndoms- och ungdomsminnen gav han inte upp. Han deltog allt oftare i grupputställningar, även utomlands, undervisade vid Finlands Konstakademis skola i nästan tio år och målade aktivt fram till sin död, ständigt experimenterande med nya uttryck och abstraktioner.

Att bo och arbeta i Lallukka från 1951 var särskilt betydelsefullt för en konstnär från Viborg. Kanhända fogade det samman tidigare smärtsamt separerade minnen och nuets världar – Juho Lallukka var ju på sin tid en av Viipurin teatteris mecenater.

Olli Miettinen dog i Jyväskylä den 14 juni 1969.⁶¹

*

När det värsta hade skett, förändrades rädslan. Under vinter- och fortsättningskriget skakades Viborg av explosioner och förödande bränder. Otaliga stadsbor fick uppleva hur våldsamt det välbekanta och trygga kunde slås i spillror. Teaterhuset fick träffar redan under vinterkriget. Sorvali begravningsplats skadades under krigsåren och var oskyddad även efteråt. Där blev Miettinens släktgrav kvar.

När hemstaden permanent blev bakom gränsen begravdes också alla smärtsamma minnen där – minen av den stränga fadern och den kärleksfulla modern, faderns gärning, moderns fruktansvärda död, faderns skuld, den offentliga skammen. Hela den evakuerade karelska befolkningen sörjde och mindes det förlorade Karelen, och in i denna enorma sorg sjönk också Olli Miettinens smärta och skam.

Det kan man på något vis intuitivt förstå när man själv har tagit farväl av båda sina föräldrar, som tog med sig det gemensamma och saknade familjelivet för länge sedan men lämnade plats för minnen och kontinuitet. Något sådant ingår i alla karelares liv, något allmänmänskligt om förlust och att släppa taget.

Jag bestämde mig för att sälja Olli Miettinens målning Slottet och staden Chevreuse till Ateneums samlingar. Jag svalde min rörelse när Ateneums vänliga personal granskade målningen och beskrev den som både vacker och intressant. Olli Miettinens verk hade kommit hem till sin familj, eftersom Nationalgalleriets samlingar innehåller över trettio av hans målningar, däribland Knäckebrödsstilleben från våren 1931. Verken har återfunnit varandra, och min bild av Olli M. känns inte längre lika ensam.

Källor och litteratur

Dagstidningar som skrev om explosionen:

Aamulehti 21.5.1931, 22.5.1931; Ajan Sana 20.5.1931, 21.5.1931, 22.5.1931; Eteenpäin 22.5.1931; Etelä-Saimaa21.5.1931, 23.5.1931; Etelä-Savo 21.5.1931, 23.5.1931, 28.5.1931; Etelä-Suomen Sanomat 21.5.1931, 23.5.1931, 28.5.1931; Etelä-Suomi 21.5.1931, 23.5.1931; Forssan lehti 20.5.1931, 27.5.1931; Haminan lehti 21.5.1931, 23.5.1931; Hangon Sanomat 23.5.1931; Heinolainen 21.5.1931; Heinolan Sanomat 21.5.1931, 30.5.1931; Helsingin Sanomat 21.5.1931, 22.5.1931, 28.5.1931; Hufvudstadsbladet 21.5.1931, 22.5.1931, 23.5.1931, 24.5.1931, 27.5.1931;Hyvinkään Sanomat 26.5.1931; Hämeen Kansa 23.5.1931, 27.5.1931; Hämeen Sanomat 21.5.1931, 22.5.1931, 24.5.1931, 10.6.1931; Iisalmen Sanomat 21.5.1931, 23.5.1931; Ilkka 20.5.1931, 22.5.1931; Itä-Savo 21.5.1931, 23.5.1931; Kaiku 21.5.1931, 22.5.1931; Kainuun Sanomat 21.5.1931, 23.5.1931; Kajaani 21.5.1931, 23.5.1931; Kaleva 21.5.1931, 22.5.1931, 24.5.1931; Kansan Lehti 21.5.1931, 22.5.1931; Kansan Työ 21.5.1931, 22.5.1931, 26.5.1931, 28.5.1931; Kansan Voima 23.5.1931; Karjala 20.5.1931, 21.5.1931, 22.5.1931, 23.5.1931, 24.5.1931; Karjalainen21.5.1931, 23.5.1931; Karjalan Maa 21.5.1931, 29.5.1931, 30.5.1931; Karjalan Ääni 21.5.1931, 23.5.1931, 28.5.1931;Keski-Uusimaa 21.5.1931, 23.5.1931; Keskipohjanmaa 23.5.1931; Keskisuomalainen 21.5.1931, 22.5.1931; Kokkola21.5.1931, 23.5.1931, 28.5.1931; Kouvolan Sanomat 21.5.1931, 23.5.1931; Kristiinan Sanomat 22.5.1931; Kymenlaakson Sanomat 21.5.1931, 23.5.1931; Käkisalmen Sanomat 21.5.1931; Laatokka 21.5.1931, 23.5.1931, 28.5.1931; Lahden Sanomat 21.5.1931; Lahti 21.5.1931, 23.5.1931; Lalli 21.5.1931, 22.5.1931; Liitto 21.5.1931, 22.5.1931; Länsi-Savo 21.5.1931, 23.5.1931, 28.5.1931; Länsi-Suomi 21.5.1931, 22.5.1931; Maakansa 21.5.1931, 23.5.1931, 24.5.1931, 28.5.1931; Maaseudun Tulevaisuus 21.5.1931; Maaseutu 21.5.1931, 23.5.1931, 28.5.1931; Mikkelin Sanomat 21.5.1931, 23.5.1931; Orivesi 28.5.1931; Parikkalan Sanomat 27.5.1931; Pohjois-Savo 21.5.1931; Pohjolan Sanomat 21.5.1931, 22.5.1931; Raahen Seutu 21.5.1931, 23.5.1931, 28.5.1931; Riihimäen Sanomat21.5.1931, 23.5.1931; Rovaniemi 21.5.1931, 23.5.1931; Räisälän Sanomat 22.5.1931; Salmetar 21.5.1931; Salon Seudun Kunnallislehti 21.5.1931, 23.5.1931; Satakunnan Kansa 21.5.1931, 23.5.1931, 24.5.1931; Savo 21.5.1931, 22.5.1931; Savon Sanomat 21.5.1931, 23.5.1931; Savon Työmies 22.5.1931; Savonmaa 21.5.1931, 23.5.1931, 28.5.1931; Sisä-Suomi 21.5.1931, 22.5.1931; Somero 22.5.1931, 29.5.1931; Sosialisti 21.5.1931, 22.5.1931; Suomen Sosialidemokraatti 21.5.1931, 22.5.1931; Suomenmaa 21.5.1931, 22.5.1931, 28.5.1931; Suursavolainen 21.5.1931, 23.5.1931; Turun Sanomat 21.5.1931, 22.5.1931, 24.5.1931; Turunmaa 21.5.1931, 22.5.1931; Työn Voima 21.5.1931, 22.5.1931; Urjalan Sanomat 23.5.1931, 30.5.1931; Uudenmaan Sanomat 21.5.1931; Uusi Aika 21.5.1931; Uusi Aura21.5.1931, 22.5.1931; Uusi Suomi 21.5.1931, 22.5.1931; Vaasa 20.5.1931, 21.5.1931, 22.5.1931, 26.5.1931; Warkauden lehti 21.5.1931, 23.5.1931; Wiborgs Nyheter 21.5.1931, 23.5.1931, 26.5.1931; Ähtäri 29.5.1931

*

Benjamin, Walter: Messiaanisen käsitteestä. Kirjoituksia kielestä, historiasta ja pelastuksesta. Toim. Markku Koski et al. Suom. Raija Sironen. Tutkijaliitto 1989. 

Katalog över nordisk konstutställning. Göteborg, Mässhallen juli 1939. Göteborg 1939.

Kortelainen, Anna: ”Vanki numero 4919”. Avojaloin. 20 tositarinaa Karjalan Kannakselta. Gummerus 2015.

J.L.: ”Viipurin taiteilijaseuran II vuosinäyttely”. Karjala 12.4.1931.

”Maalariryhmän” näyttely. Helsingin Taidehalli 28.9.–13.10.1935. Helsinki 1935.

Modiano, Patrick: Chevreusen vuodet. Suom. Lotta Toivanen. WSOY 2024.

Olli Miettinen 1899–1969. Muistonäyttely 11.3.–28.3.1976 Helsingin Taidehalli. Suomen Taiteilijaseura 1976.

”Olli Miettisen elämänvaiheita”. Olli Miettinen 1899–1969. Muistonäyttely 11.3.–28.3.1976 Helsingin Taidehalli. Suomen Taiteilijaseura 1976.

Paletti: ”Viipurin Taiteilijaseuran II näyttely”. Työn Voima 4.4.1931.

Suomen Taiteilijain 36 näyttely. [Stenman] Helsinki 1926.

Suomen Taiteilijain XXXVII näyttely. Helsingin Taidehalli 20.10.–4.11.1928. Helsinki 1928.

Suomen Taiteilijain XLIV vuosinäyttely. Taidehalli 4.4.–19.4.1936. Helsinki 1936.

Suomen Taiteilijain XLV vuosinäyttely. Taidehalli 13.3.–28.3.1937. Helsinki 1937.

Suomen Taiteilijain XLVII vuosinäyttely. Taidehalli 1.4.–16.4.1939. Helsinki 1939.

Suomen Taiteilijain XLIX vuosinäyttely. Taidehalli 28.3.–12.4.1942. Helsinki 1942.

Vehmas, E. J.: ”Suomalaisen maiseman runoilija – Olli Miettinen”. Suomen Taiteen Vuosikirja 1945. Toim. L. Wennervirta ja Y. A. Jäntti. WSOY 1945, s. 109–119.

Vehmas, E.J.: ”Olli Miettisen taide…”. Olli Miettinen. Retrospektiivinen näyttely, Hämeenlinnan taidemuseo 1.3.–22.3.1964. Hämeenlinna 1964.

Veistäjä, Verner: Viipurin ja muun Suomen teatteri. Suomalaisen Maaseututeatterin, Viipurin Näyttämön, Viipurin kaupunginteatterin historia näyttämötaiteemme vakiintumisen ja kehityksen kuvastajana. Tammi 1957.

Vihanta, Ulla: Olli Miettinen. [Näyttelyjulkaisu]. Jyväskylä 1989.

Viipurin Taiteilijaseuran näyttely Viipurin taidemuseossa 29/III–12/IV 1931. Viipuri 1931.

Timo Vuorikoski: ”Olli Miettinen”. Olli Miettinen 1899–1969. Muistonäyttely 11.3.–28.3.1976, Helsingin Taidehalli. Suomen Taiteilijaseura 1976.

*

Tack till datatjänstsekreterare Anne Sämpi för hjälp med att i Ateneums forskarbibliotekatt hitta publikationer om Olli Miettinens produktion.

---

1. Benjamin 1989, 182. ↩︎
2. Modiano 2022, 12. ↩︎
3. Vehmas 1964, ej sidnumrering [2]. ↩︎
4. ”Olli Miettisen elämänvaiheita” 1976, 32. ↩︎
5. Vehmas 1945, 111; ”Olli Miettisen elämänvaiheita” 1976, 32. ↩︎
6. Vihanta 1989, 44. ↩︎
7. Kortelainen 2015, 61-65. ↩︎
8. Vehmas 1964, ej sidnumrering[4]. ↩︎
9. Lainaus Vihanta 1989, 3. ↩︎
10. Vehmas 1945, 110. ↩︎
11. Karjala 24.5.1931. ↩︎
12. Vehmas 1945, 111. ↩︎
13. Vuorikoski 1976, 4. ↩︎
14. Vehmas 1945, 111-112. ↩︎
15. ”Olli Miettisen elämänvaiheita” 1976, 32; Vihanta 1989, 11; Vihanta 1989, 40. ↩︎
16. Finska Konstnärers 36:e utställning 1926, 18. ↩︎
17. Finska Konstnärers XXXVII utställning 1928, 16. ↩︎
18. ”Olli Miettisen elämänvaiheita” 1976, 32. ↩︎
19. Wiborgs konstnärsförenings utställning på Viborgs konstmuseum 29/III-12/IV 1931 1931, 6. ↩︎
20. Vihanta 1989, 16, 48. ↩︎
21. Työn Voima 4.4.1931. ↩︎
22. Karjala 12.4.1931. ↩︎
23. FNB nämns i Uusi suomi 21.5.1931. ↩︎
24. Karjala 21.5.1931. ↩︎
25. Karjala 21.5.1931. ↩︎
26. Maakansa 21.5.1931. ↩︎
27. Karjala 21.5.1931. ↩︎
28. Karjala 21.5.1931. ↩︎
29. Kansan Lehti 21.5.1931. ↩︎
30. Karjala 21.5.1931. ↩︎
31. Aamulehti 20.5.1931. ↩︎
32. Aamulehti 21.5.1931. ↩︎
33. Suomenmaa 21.5.1931. ↩︎
34. Kansan Työ 21.5.1931. ↩︎
35. Karjala 21.5.1931. ↩︎
36. Karjala 21.5.1931. ↩︎
37. Karjala 21.5.1931. ↩︎
38. Karjala 21.5.1931. ↩︎
39. Helsingin Sanomat 21.5.1931. ↩︎
40. Lahden Sanomat 21.5.1931. ↩︎
41. Karjala 22.5.1931. ↩︎
42. Karjala 22.5.1931. ↩︎
43. Karjala 24.5.1931. ↩︎
44. Karjala 24.5.1931. ↩︎
45. Karjala 23.5.1931, Karjala 24.5.1931. ↩︎
46. Hufvudstadsbladet 24.5.1931; Hyvinkään Sanomat 26.5.1931; Kansan Työ 26.5.1931, Wiborgs Nyheter 26.5.1931. ↩︎
47. Karjala 28.5.1931; På liknande sätt skrev också Helsingin Sanomat 28.5.1931, Kansan Työ 28.5.1931 och Suomenmaa 28.5.1931 om begravningen. ↩︎
48. Karjala 28.5.1931, Helsingin Sanomat 28.5.1931. ↩︎
49. Maakansa 28.5.1931. ↩︎
50. Aamulehti 21.5.1931. ↩︎
51. Vaasa 21.5.1931. ↩︎
52. Uusi Suomi 21.5.1931; även Orivesi 28.5.1931. ↩︎
53. Länsi-Suomi 21.5.1931. ↩︎
54. T.ex. Käkisalmen Sanomat 28.5.1931, Räisälän Sanomat 29.5.1931, Keski-Vuoksi 30.5.1931. Hämeen Sanomat valde att jämföra Lappobornas bombangrepp med ”signalbombens tillverkare” i Viborg (Hämeen Sanomat 10.6.1931). ↩︎
55. Vihanta 1989, 41. ↩︎
56. Lainaus Vihanta 1989, 3. ↩︎
57. ”Olli Miettisen elämänvaiheita” 1976, 32. ↩︎
58. Vihanta 1989, 40. ↩︎
59. ”Olli Miettisen elämänvaiheita” 1976, 33. ↩︎
60. Vehmas 1945, 114. ↩︎
61. ”Olli Miettisen elämänvaiheita” 1976, 33-34. ↩︎