STIG IN I BILDEN! – Glimtar ur Eva Cederströms konst och liv

I Eva Cederströms ateljé råder tystnad; hon målar med intensiv koncentration. Jag sitter modell i grå dräkt, läsande en fransk bok. Både boken och klädseln är konstnärens val. ”Av grått får man vackra nyanser”, säger hon. En dag överraskar hon med en fråga: ”Tycker ni om Chagall?” Chagall hör till mina favoritkonstnärer, och det är han även för Eva Cederström, visar det sig. I den grågröna fonden i tavlans övre högra hörn har vid nästa seans tillkommit en detalj ur Marc Chagalls målning Födelsedag från 1915. De förälskade Marc och Bella svävar uppe i taket i Marcs rum som Bella dekorerat med tyger. Gemensamt för de två konstnärerna var förlusten av deras ”själslandskap”, i Chagalls fall Vitebsk, i Cederströms fall Terijoki och Viborg.

Också i bildkompositionen kan man se gemensamma drag, Eva Cederström är bara mer återhållsam och använder en mer asketisk palett. För mig passar boken och målningen utmärkt som mina karakteristika, trots att verket inte är ett offentligt porträtt. Efter seansen samtalar vi om ämnen som intresserar oss båda: den viborgska identiteten, ryska, litteratur. Målningen får titeln Läsande kvinna.

Porträttet målades i Lallukkas ateljé 1992, ett av Eva Cederströms sista porträtt. Verket förmedlar den vilsamhet som rådde i ateljén. Det var min lärare, inredningsarkitekten och armaturdesignern Lisa Johansson-Pape som hade presenterat mig för konstnären.

”Då man målar är det viktigt att minnas att någonting från den egna själen kommer med i målningen, och det är det som ger målningen dess innehåll. En tavla ska födas och frodas som om den var levande.” Marc Chagall 

Porträtt och självporträtt

Porträtt var en central del av Eva Cederströms (1909–1995) måleri. Hon målade beställningsporträtt av såväl författare och läkare som bemärkta personer inom näringslivet och universitetsvärlden. ”Kontakten blir inte lika nära med alla jag målar”, säger hon, ”men porträttet kan ändå bli lyckat.” Hon menar att en god vän eller en sympatisk människa ibland kan vara svårare att måla än en främmande och distanserad person.

Serier med självporträtt är alltid intressanta och ofta gripande. De är konstnärens spegel, studier som inte nödvändigtvis görs till försäljning. Också Eva Cederström behöll en del av sina självporträtt i sin ateljé. De speglar konstnärskapets utveckling på två plan: en konststuderande, medveten om sitt kall men osäker om sina medel, växer från 1930- till 1960-talet till en konstnär som funnit sin egen natur och handstil. De stora allvarsamma ögonen betraktar med fundersam, kanske kritisk men också accepterande blick den unga människan och i senare porträtt den framgångsrika konstnären som vunnit sina sporrar. De tidiga teckningarna, pastellerna och akvarellerna följs av kubistiskt influerade färgkompositioner i olja.Självporträtt av Eva Cederström finns bland annat i Nationalgalleriet, Villmanstrands museum, Lönnströms konstmuseum, Konsthemmet Kirpilä och Pro Artibus’ samling i Ekenäs.

Självporträttsserien från 1930- till 1960-talet

”Intresset för självporträtt förefaller framsprunget särskilt ur Cederströms intresse för självförkovran och självreflexion. I sina skrifter förknippar hon självreflexion, befrielse och sökandet efter en ödmjuk storhet med självporträtt som hon ser som en spegling av konstnärens personlighet.” Sandra Lindblom 

”Min uppfattning om arbete började formas redan i tidig barndom när jag såg min mor arbeta i vårt konstnärshem i Lallukka, vid staffliet, paletten och arbetsbordet: det handlade om att blanda färger av pigment och från olika tuber, att grunda och spänna upp dukar, att slå in knoppar och kilar i spännramarna, att spraya fixativ för att fixera pastellfärger, tvätta penslar, skära passepartout-kartong med en Stanleykniv – och naturligtvis att måla.” – –
”Jag satt modell för henne i tiotals verk. Det var också hennes sätt att vara tillsammansmed mig. – – Att vara modell för en målare är en alldeles speciell upplevelse. Man måste lära sig att först se sig själv som någon annan och sedan som en tolkning gjord av någon annan.” Kanerva Cederström 

Till Lallukka

Till Lallukka konstnärshem flyttade Eva Cederström 1954 tillsammans med sin mor och sin lilla dotter. Därmed löstes de mångåriga problemen med att hitta en ateljé. I Lallukka bodde hon och arbetade i tre olika bostäder eller ateljébostäder under återstoden av sitt liv. Konstnärshemmet grundades i enlighet med den viborgska partihandlaren och mecenaten Juho Lallukkas (1852–1913) och hans hustrus Marias (1858–1923) testamente: de ville skapa en fristad där konstnärer ostörda kunde koncentrera sig på sin konst och sin personliga förkovran. Att byggnaden i enlighet testamentet förlades till huvudstaden skulle visa sig vara ett långsiktigt beslut i och med att Viborg senare förlorades.

Byggnaden i tidig funktionalistisk stil med vackra och färggranna interiörer stod färdig 1933 på Apolloklipporna i Främre Tölö. Arkitekt var Gösta Juslén. Byggnaden skyddades 2012 med stöd av lagen om skyddande av byggnadsarvet. Den har 56 bostäder för bildkonstnärer, scenkonstnärer och tonkonstnärer. Festsalen erbjuder en ståtlig inramning för gemensamma evenemang och fungerar också som en beställningsrestaurang med plats för 90 gäster. Byggnaden genomgick 2012–2016 en omfattande renovering med Simo Freese som arkitekt. För Eva Cederström, en hängiven musikvän med karelska och viborgska rötter, var Lallukka utomordentlig som ateljé och hem. Hon fick också en beställning på ett porträtt av Maria Lallukka. Det placerades 1983 bredvid kopian av Eero Järnefelts porträtt av Juho Lallukka.

Konstnären Tero Laaksonen minns i boken Lallukka, elämää taiteilijakodissa (Lallukka, livet i konstnärshemmet) den förnäma stämningen i Eva Cederströms ateljé och de inspirerande och spirituella diskussioner som där fördes. Cederströms integritet, intelligens, bildning och känslighet gjorde ett djupt intryck på den yngre kollegan. Efter Cederströms död 1995 erbjöds hennes ateljébostad åt Laaksonen. Hur nostalgiskt kändes det inte att se ateljén där Evas flygel inte längre fanns, har Laaksonen sagt. Han gjorde inga ändringar, målade inte ens om väggarna. Bara i tamburen återställdes golvet i ursprungligt skick med 1930-talets svartvitrutiga kakelmönster. Sin dotters piano placerade han där. ”Nu klingade åter musiken från Evas tid i bostaden.”

Landskapsmåleri och undervisning

Eva Cederström studerade vid Wiborgs konstvänners ritskola 1930–1933. I föreningens samling finns tre av hennes målningar: två landskap och ett stilleben. Via dem kan man studera olika sidor och skeden i konstnärens liv.

Landskap från Kilpisjärvi, målat 1951, är en kraftfull t gestaltad vy från Lappland i gröna nyanser. Till vänster i kompositionen står det mörka, steniga Saanafjället, medan lövträd med förvridna grenar är antydda längs vägen i förgrunden. I bakgrunden reser sig möjligen fjället Iso-Jehkas. Influenser från läraren William Lönnberg från studietiden vid Finska Konstföreningens ritskola 1933–1937 kan ännu skönjas i verket. Målningen som skildrar ett landskap i Lappland speglar också Eva Cederströms mångåriga undervisningsarbete – först på sommarkurser och konstläger i Lappland, Koli, Kuopio och från och med 1950-talet i Korpilahtis natursköna miljöer. Landskap förblev ett återkommande och fascinerande motiv för Eva Cederström genom hela karriären. Särskilt marina motiv och fartygsstudier i olika nyanser av blått kom senare att få en mer framträdande roll.

”Konstnären förenklar sitt motiv till det yttersta, men hon är dock aldrig schablonmässig. Stilen har inte präglat hennes konst trots att den har stil, liksom all konst med personlig prägel.” Sigrid Schauman 

Att undervisa var till en början ekonomiskt viktigt men också givande för konstnären själv. En seriös inställning till både undervisningen och det egna skapandet var utmärkande för Cederström. Hon har berättat att den egna studietiden var den viktigaste tiden i hennes liv. Trots att de flesta kursdeltagarna på konstlägren var amatörer fanns det även sådana som hade en stark passion för konsten.

Även Cederströms goda vän, författaren Annikki Setälä, bodde i Lappland. Det var hon som ursprungligen bjöd in Eva Cederström till Rovaniemi för att undervisa i bildkonst för konstnärssällskapet Seitapiiri. Vid den tiden hade Cederström redan undervisat en termin vid Fria Konstskolan 1947–1948. Lärarjobbet kulminerade i en tjänst som lärare för prövoklassen vid Finlands Konstakademis skola under tre treårsperioder mellan 1965 och 1974. Två år arbetade hon dessutom som skolans prorektor och blev därmed den första kvinnan på posten. Bland hennes elever kan nämnas Leena Luostarinen, Marika Mäkelä och Hannu Väisänen.

Hennes alma mater, Finska Konstföreningens år 1848 grundade ritskola, ombildades 1939 till Finlands konstakademis skola. Senare blev lärosätet känt som Bildkonstakademin, som sedan 2013 har varit en del av Konstuniversitetet tillsammans med Sibelius-Akademin och Teaterhögskolan.

Stilleben, resor och skärgårdsliv

Tyger från 1963 är ett stilleben målat i kraftigt abstraherad stil med en färgskala i svart, grått, vitt, blått och brunt. Istället för att avbilda tygernas textur har konstnären utforskat stora former såsom block samt färgernas relationer till varandra. Eva Cederströms konst har beskrivits som stark, kraftig och klar. Även det här verket med dess referenser till Paul Cézanne bekräftar den beskrivningen. Ofta består hennes stilleben av föremål; Tyger är ett sällsynt undantag i hennes produktion.

”I stilleben måste jag alltid tänka mer på kompositionen än i landskap, eller åtminstone konstruera målningen på ett helt annat sätt.” Eva Cederström 

Lövträd vid vatten från 1964 är en ljus landskapsvy målad med lätt hand. I förgrunden växer smäckra träd med grågröna kronor mot en bakgrund av blått vatten, en speglande himmel och stiliserade berg. Det är en enkel, klart kubistisk komposition, ett landskap som formas av färg och ljus i en ”behärskat måttfull” anda. Motivet kan vara hämtat från en södernresa. Samma motiv och samma element kan ses i 1950-talsmålningen Daphne, av titeln att döma en vy från Grekland. ”Ljuset är det viktigaste i världen”, betonade Eva Cederström redan 1949.

”I början av 1960-talet blir de kubistiska dragen centralare. I själva verket ingick förutsättningarna för denna ’kubism’ i hennes målningar redan i ett betydligt tidigare skede. I porträtten och landskapen syns det i bildytans asketiska klarhet.” C-J af Forselles 

Resor var något som Eva Cederström uppskattade. Före kriget hade hon, till skillnad från några studiekamrater, inte möjlighet att resa utomlands för att studera. Men från och med 1950-talet var hon en veritabel globetrotter. Studierna i Paris 1951–1952 och resorna till Sverige, Danmark, Norge, Frankrike, Sovjetunionen, Italien, Spanien, Grekland, Egypten, USA och Kanada gav henne nya impulser i det konstnärliga arbetet och vidgade hennes världsbild. Livlig och sällskaplig som hon var kom de mångsidiga språkkunskaperna väl till användning.

För att njuta av solen hade de unga konststuderandena Eva Cederström och Tove Jansson (1914–2001) våren 1936 klättrat upp på taket till det hus på Observatoriegatan 4 där de hyrde en gemensam ateljé. De blickade ut över det öppna havet och drömde om frihet och resor till fjärran land. Ungdomsåren i Terijoki hade väckt Eva Cederströms kärlek till havet. Där lärde hon också känna konstnärskretsen i familjen Collianders Villa Golicke. Både Cederström och Jansson kunde förverkliga sina resedrömmar efter kriget då de på var sitt håll gav sig ut i världen. Båda tillbringade också mycket tid i skärgården, omgivna av havet – Eva Cederström tillsammans med sin dotter, sin mor och sin syster Liisa Krohns familj i Lypertö i Gustavs, Tove Jansson med grafikern Tuulikki Pietilä på Klovharun i Sibbo där arkitekten Raili Pietilä hade ritat en liten stuga. Reima och Raili Pietilä hade också ritat ateljén på Lypertö. Tipset om fiskarhemmanet i Gustavs och dess byggnader fick Cederström av sin vän Annikki Setälä som hade ett hus på en ö mittemot. Ersättningen för en lyckad porträttbeställning användes 1958 till att köpa hemmanet.

Eva Cederströms systerdotter, konstnären och grafikern Inari Krohn, skriver i sin charmerande bok Muusa kirjahyllyssä (Musan i bokhyllan): ”Eva hade förmågan att skapa miljöer som på något förunderligt sätt var njutbara och harmoniska. Färger och små detaljer bildade en estetisk helhet var än hon slog sig ner. – – Eva målade ensam den gamla stugan med rödmylla. Hon var full av entusiasm. Stugans golv målade hon rött, fönsterkarmarna mörkblåa. Väggarna var av urgamla, svartnade stockar. Kammaren kläddes med panel. Där och i storstugan fanns utdragbara träsoffor. Till storstugan hämtades ett långt bord gjort av en tjock planka samt långa bänkar och ett mörkgrönt allmogeskåp.”

Inari Krohn berättar om ateljébygget: ”Ett par år senare inledde Eva ett stort projekt. Den gamla ladugården revs och på dess plats byggdes en ateljé ritad av Reima och Raili Pietilä. Stockarna kom från en gammal ria och hade en fantastiskt vacker mörk patina. – –  Taket var högt. Två sexrutiga fönster vette mot havet i norr, ett mot skogen och högt uppe i västra gaveln fanns ett stort trekantigt fönster vid taknocken. På ena sidan hallen låg Evas lilla sovrum, vars stockväggar hon målade vita. Intill fanns ett förråd. På övre våningen fanns ett rymligt loft där man även kunde sova.”

Eva Cederströms konst som forskningsämne

Forskningsmässigt har Tove Jansson haft mer tur än Eva Cederström: om henne har det publicerats en doktorsavhandling och talrika andra böcker. Dock finns det bevarade utställningskataloger från Eva Cederströms utställningar. Den sista, boken Eva Cederström, Taiteilijan henkilökuva (Eva Cederström, personporträtt av konstnären), utkom i samband med hennes 80-årsutställning 1989 och bygger på intervjuer gjorda av Riitta Konttinen samt konstnärens tidningsurklippsarkiv. En uppfriskande kritisk syn på biografisk forskning levererar Sandra Lindblom i sin pro gradu-avhandling från 2020 vid Helsingfors universitets konsthistoriska institution: Minun on mentävä eteenpäin, Eva Cederströmin taiteilijuuden muodostuminen 1920- ja 1930-luvuilla (Jag måste gå vidare. Hur Eva Cederströms konstnärskap formades på 1920- och 1930-talen). Där ifrågasätts fadersmyten, Karelen-nostalgin och konstnärernas sätt att konstruera berättelser om sig själva. Avhandlingen bygger på material i Nationalgalleriets arkiv som organiserats, undersökts och jämförts med andra källor. Dagboksanteckningar och självbiografiska annotationer är enligt Lindblom det mest intressanta materialet för att förstå konstnärens självdefinition. I arkivet finns 1,5 meter mappar. Cederström själv och senare hennes dotter, filmregissören Kanerva Cederström, donerade materialet till Nationalgalleriet. Det är en riklig källa för framtida konsthistorisk forskning.

Eva Cederströms verk finns i många museer och privata samlingar, med början från Nationalgalleriet. Också på konstauktioner kan man ibland hitta hennes Kalevalamotiv, teman från grekisk mytologi, musikteman och barnporträtt.

Professor emerita i konsthistoria Riitta Konttinen, som skrivit mycket om kvinnliga konstnärer, beskriver i sin bok Täältä tullaan! Naistaitelijat modernin murroksessa (Här kommer vi! Kvinnliga konstnärer i det modernas genombrott): ”Trots den ekonomiska depressionen trädde lika många kvinnor in i konstlivet på 1930-talet som under 1910- och 1920-talen sammanlagt. – – Men endast ett fåtal av dessa kvinnor har blivit kända för en bredare publik. Bland dem fanns dock flera starka konstnärer som grundligt hade fördjupat sig i de nya konstidéerna, såsom Ina Colliander, Tove Jansson, Tuulikki Pietilä, Sylvi Kunnas, Helmi Kuusi och Essi Renvall samt Eva Cederström och Gunvor Grönvik, som båda debuterade i slutet av decenniet. Deras produktion vittnar om allt annat än brist på entusiasm och vision, vilket ofta ha ansetts typiskt för 1930-talets konst – – ”.

Riitta Konttinen fortsätter: ”1940-talet var en brytningstid för modernismen, precis som 1910- och 1920-talen. Då lärde man sig olika uttrycksformer för ny konst, nu var det särskilt expressionismens varierande former som mognade. 1940-talet har ibland setts som en era för kvinnors frammarsch, jämförbar med 1880-talet, då en stor grupp unga kvinnor samtidigt trädde in på konstscenen. ”

Vi var dubbla förlorare, har Tuulikki Pietilä å andra sidan konstaterat. Kriget satte stopp för studiemöjligheterna och ”efter kriget var vi inte längre unga”. Efterkrigstiden förde med sig nya vindar. Eva Cederström, skulptören Helvi Hyvärinen och grafikerna Helmi Kuusi och Tuulikki Pietilä bildade den löst sammanhållna gruppen Marbella, med personlig vänskap och studier i Frankrike eller Spanien som gemensam nämnare.

Om livsattityden

”Människan behöver motstånd för att utvecklas”, har Eva Cederström sagt. Och motstånd saknades inte i hennes liv, från faderns död när hon var tre år till ekonomiska svårigheter som länge plågade familjen med mor och tre barn. Men varken krigstiden, förlusten av Karelen och hemmet i Viborg, broderns försvinnande i kriget, ideligen avbrutna konststudier eller bristen på ateljéer och material knäckte henne. Hon måste få inkomster, gå på jobb dagtid och även stödja familjen.

”Jag skulle ge allt för att få leva enbart på mitt måleri”, suckar den unga Eva Cederström den 29 mars 1938 i en dagboksanteckning som vittnar om en tung vardag men också om ett starkt kall. Eva Cederström bibehöll dock sin passion för måleriet. Hon utvecklades både som konstnär och människa och fann sin egen väg. Efter att ha fått många stipendier och vunnit talrika pris tilldelades Eva Cederström 1982 också hederstiteln professor. Hon åtnjöt respekt både som konstnär och som lärare för nya generationer.

Eva Kristina Cederström 
15.9.1909 Tammerfors – 1.6.1995 Helsingfors 
konstnär, professor h.c. 
Föräldrar: 
Emil Cederström (1863 Helsingfors–1912 Tammerfors), filosofie doktor 
Katri f. Kopsa (1882 Jaakkima–1973 Helsingfors) 
Dotter: 
Kanerva Cederström (f. 1949), filmregissör 

*

Filmregissören Kanerva Cederström arbetar med en film om sin mor Eva Cederström som fotograf. Konstnären och grafikern Inari Krohn arbetar med en bok om Viborg, sin vistelse i konstnärsresidenset vid Konstcentret Salmela i Lallukkas hus (numera i Pamaus’ ägo) och de verk hon skapat i Viborg.

Källor

Samtal med Eva Cederström 1992 samt med filmregissör Kanerva Cederström, målaren och grafikern Inari Krohn och konstnären Beryl Furman 2024.

C-J af Forselles (1989): Eva Cederström, 1960–1980-luku, Kuvarunoja, Amos Andersonin taidemuseo, Suomen Taideyhdistys. Näyttelyluettelo.
Juhani Koivisto (toim.) 2017: Lallukka, Koti taiteelle, Parvs.
Riitta Konttinen 1989: Eva Cederström, Taiteilijan henkilökuva, Otava.
Riitta Konttinen 1996: Eva Cederström (1909–1995), taidemaalari, professori, Taidekeskus Salmela. Näyttelyluettelo.
Riitta Konttinen 2017: Täältä tullaan! Naistaitelijat modernin murroksessa, Siltala.
Inari Krohn 2004: Muusa kirjahyllyssä, Kertomus lapsuudesta ja sen lopusta, Gummerus.
Erik Kruskopf 2010: Valon rakentajat, Suomalaista kuvataidetta 1940–1950-luvuilta, SKS.
Marja Lahelma 2020: Lallukka, Elämää taitelijakodissa, Parvs.
Sandra Lindblom 2020: Eva Cederström, Minun on mentävä eteenpäin. Eva Cederströmin taiteilijuuden muodostuminen 1920- ja 1930-luvuilla. Pro gradu -tutkielma, Taidehistorian laitos, Helsingin yliopisto.
Sandra Lindblom 2019: ”I could give up everything to live only for painting” – Eva Cederström’s Career and Artist Identity 1927–39, Finnish National Gallery FNG Research, Issue No. 1.
Jaakko Okker, Simo Kärävä, Anu Seppälä 2002: Lallukka ja Lallukan lapset. Ajatus Kirjat.
Helena Sederström, Saara Solin, Rakel Kallio, Veikko Kallio 2003: Pinx, Maalaustaide Suomessa, Siveltimen vetoja, Weilin+Göös.