Uno Ullberg – Wiborgs Konstvänners arkitekt

Uppe vid de gamla vallarna ovanför hamnen i Viborg fanns en plats dit pojkar från Viborgs svenskspråkiga lyceum på 1890-talet ibland smet från Kejsargatan. Kanske för att ta en rök. Framför dem öppnade sig en svindlande vy över Viborgska viken, skärgården och horisonten. En sådan syn fick säkert tankarna att vandra, även under en cigarettpaus. Ingen kunde dock ana att just dessa vallar en dag skulle bli platsen för ett konstens tempel – och än mindre att de tillsammans med templet en dag skulle bli onåbara bakom gränsen mot Sovjetunionen. Då levde man ju fortfarande i storfurstendömet Finland, med Ryssland som moderland.

Uno Ullberg (1879–1944), som gick i lyceet, lämnade många arkitektoniska avtryck i sin födelsestad. Men den mest anslående av dem alla är det vita monumentet som dramatisk reser sig på dessa vallar och som man får klättra upp till liksom mot himlen eller Akropolis i Aten: Viborgs konstmuseum och ritskola.

Museet och ritskolan invigdes den 12 oktober 1930, och dess arkitektur har behandlats i många skrifter. Här koncentrerar jag mig på dess arkitekt Uno Ullberg och på de nätverk och processer som slutligen ledde till att projektet kunde genomföras samt på hans stilistiska val.

Varför Ullberg?

Drömmen om ett eget konstmuseum hade närts i decennier i Viborg och blev verklighet i slutet av 1920-talet, då staden och Wiborgs Konstvänner nådde en överenskommelse om museets placering och finansiering. Vanligtvis ordnades en arkitekttävling för viktiga offentliga byggnader, såsom för Viborgs stadsbibliotek 1927 och Konsthallen i Helsingfors¹, men i detta fall utlystes ingen tävling – man ville helt enkelt ha Ullberg. Låt oss därför inleda med frågan: varför just Ullberg?

En sak är säker: Ullberg saknade inte entusiasm. Han hade enligt egen utsago under årtionden ritat ett tiotal förslag till konstmuseum och Konstvännernas ritskola. Endast i fråga om några få finns det emellertid bevarade dokument.² Bland dessa kan nämnas en museiritning från 1909, en vision från 1912 om ett konstmuseum som en del av en ”monumental plats” samt ett förslag från 1920 till Wiborgs Konstvänners ritskola på en tomt som kallades Pikoffs tomt och gränsades till Kyrkogatan och Vakttornsgatan. Platsen varierade men aldrig utanför den historiska stadskärnan, i stadsdelen Fästningen.

Enbart Ullbergs personliga entusiasm kan dock knappast ha räckt som förklaring till att han fick uppdraget att rita konstmuseet och ritskolan. Därför hävdar jag att hans nätverk och uttryckligen Wiborgs Konstvänner spelade en central roll.

Ullberg trädde in i Konstvännernas krets på eget initiativ redan vid tolv års ålder då han blev elev i ritskolan då den slog upp sina dörrar i oktober 1891. Skolan låg alldeles nära hans hem vid Juustensgatan 3, på övre våningen i vice pastor Bror Sven Hougbergs arvingars hus.³ Han var elev vid skolan till 1894 och återvände 1906 som lärare i kompositionsritning efter att ha avlagt arkitektexamen.⁴ Det dröjde inte länge innan blev han invald i Wiborgs Konstvänners styrelse: suppleant 1910, ledamot 1915 och sekreterare 1917.⁵ Ritskolans rektor 1900–1940, konstnären Rurik Lindquist, blev hans nära vän. De tänkte lika i många frågor och drev gemensamma initiativ, bland annat i ett tidningsinlägg 1917 om behovet av ett konstmuseum samt ett förslag 1918 om att renovera kanontornet från Vasatiden, Runda Tornet, till kafé och restaurang.⁶

Så uppstod nätverket

Ullbergs far var en respekterad entreprenör inom måleribranschen som kände alla viktiga personer i Viborg med någon form av koppling till byggbranschen. Sannolikt byggde Ullbergs tidiga nätverk till stor del just på faderns kontakter. Det förklarar väl åtminstone delvis varifrån han fick sina första uppdrag: från välbärgade borgarfamiljer bosatta i Fästningen – Hackman, Hoving och senare även Richardt, Starckjohann och Wolff.Dessutom var fadern medlem i Handelsgillet i Wiborg där bland annat gillesgrundaren, bergsrådet Seth Sohlberg och länsarkitekten Ivar Aminoff⁷ satt. Den senare var också en av Konstvännernas grundare, liksom även kommerserådet Wilhelm Hackman.⁸

De första som testade den unge arkitektens förmåga efter hans återkomst till hemstaden var familjen Hackman. Den föreläsning som Ullberg i november 1906 vid ett möte i Tekniska Klubben i Wiborg hade hållit om engelska arbetarbostäder tycks ha gjort intryck, eftersom klubbens medlem Fred Hackman – son till Wilhelm Hackman och även styrelseordförande för Konstvännerna – beställde ritningar för arbetarbostäderna vid Havis fabriker från Ullbergs och Axel Gyldéns gemensamma arkitektbyrå.⁹ Även Ullberg själv blev medlem i klubben och 1919 också i dess styrelse, vilket utan tvekan stärkte hans kontaktnät; klubbens medlemmar bestod ju av ingenjörer, arkitekter, industri- och affärsmän, ledamöter i stadsfullmäktige samt stadens tekniska tjänstemän.¹⁰

Beställningarna tog inte slut där, utan familjen Hackman förblev lojala kunder till Ullberg. Redan 1907 fick han ­– tillsammans med Gyldén – rita ett ståtligt affärs- och bostadspalats¹¹ åt Hackmans i Fästningen och på 1910-talet ritade han en villa åt Fred Hackman i Kiviranta i Viborg. Senare beställde Hackman & Co ritningar från Ullberg för bland annat fabrikssamhällen i Sorsakoski, Muolaa och Johannes.¹²

Eugène Wolff, en inflytelserik person inom stadens kommunalpolitik samt Konstvännernas grundande medlem och första ordförande, gav Ullberg smärre uppdrag. Ett sådant var ombyggnaden av interiören i den gamla villan i Harakanhovi på Tornator Oy:s marker i Vuoksenniska 1923–1924 samt ombyggnaden av Wolffs herrgård Ahola i Jääski 1924. Wolff hade dock också nära band till familjen Hackman, både i affärslivet och via sin hustru, som var systerdotter till Wilhelm Hackman.¹³

En tredje inflytelserik bekantskap var konstmecenaten E. V. Sellgren, som blev en framstående aktör inom byggmaterialbranschen i Viborg och 1919 tilldelades titeln kommerseråd.¹⁴ Sellgren och bokhandlaren Victor Hoving beställde sommaren 1907 ritningar av Ullberg och Gyldén till en saluhall och en biograf, vilka byggdes redan samma år vid Röda källans torg.¹⁵ Några år senare ritade Ullberg en ståtlig villa åt Sellgren på ön Venäjänsaari söder om Viborg.

Men förutom att hålla sig med viktiga gynnare påverkade Ullberg själv aktivt stadens utveckling. Han var stadsfullmäktigeledamot 1914–1929 och kunde därmed bland annat som medlem i fasadkommittén bidra till att staden förhöll sig positiv till byggnadsprojekt.¹⁶ Otvivelaktigt stärktes Ullbergs påverkansmöjligheter ytterligare av att även personer som Seth Sohlberg, Eugène Wolff, Wilhelm Hackman och Fred Hackman var verksamma inom kommunalpolitiken.

Man fäster sig därför dels vid att Ullberg hade ett omfattande nätverk inom både näringslivet och stadens förvaltning, dels vid att många av hans viktigaste kunder hade kopplingar till Konstvännerna eller dess styrelse. Detta synliggör ett inflytelserikt nätverk med ett starkt engagemang för konst och kultur. Affärerna underlättades säkert också av att Viborg under Ullbergs tidiga karriär var en stad med cirka 30 000 invånare där kultur- och affärskretsarna kände varandra.

Ullbergs personlighet måste också ha spelat en viktig roll. Han var förbluffande populär, hade gott rykte och uppfattades av sina samtida som både begåvad och driftig.¹⁷ Hans goda anseende framgår också av att Viborgs tekniska nämnd 1932 beskrev honom som en energisk, organisatoriskt kunnig och konstnärligt skicklig yrkesman.¹⁸ Arkitekturhistorikern Laura Berger har även gjort tolkningen att man i Viborg ursprungligen skulle ha föredragit Ullberg framför Alvar Aalto som arkitekt för det nya stadsbiblioteket och att han, då det inte blev så, nästan självklart skulle få uppdraget att rita konstmuseet!¹⁹

Det är således rimligt att anta att det långt utanför Wiborgs Konstvänner redan fanns en stark uppfattning om vem som var den bästa och lämpligaste arkitekten för såväl konstskolan som konstmuseet: Uno Ullberg.

Första planen för ett konstmuseum

När Ullberg började undervisa vid Konstvännernas ritskola 1906 låg skolan på Vasagatan 3, i lanträntmästare B. Lagercrantz’ hus. Skolan förfogade över en hel våning där även rektors bostad låg, och istället för de uråldriga fotogenlamporna hade man nu elektriskt ljus. Lokalerna var dock inte tillräckligt rymliga för större festiviteter och de årliga konstutställningarna, varför dessa ordnades i restaurangbolagets festsal i ”Djävulskyrkan” i hörnet av Gråbrödragatan och Karjaportsgatan.²⁰

Lokalfrågan tycks ha upptagit Ullbergs tankar. Redan år 1909 gjorde han en skiss för ett konstmuseum i Viborg²¹; behovet av ett sådant hade diskuterats även i Konstvännernas styrelse. Tyvärr är den rastertryckta perspektivbilden från tidningen Karjala den enda kända dokumentationen av hur Ullberg föreställde sig museet. Bilden antyder att han kan ha varit inspirerad av Åbo konstmuseum²² som stod färdigt 1904, ritat av Gustaf Nyström. Ullberg hade ju arbetat som assistent på sin professors kontor sommaren 1902 då planerna för konstmuseet utarbetades.²³ Som en ännu omedelbarare förebild framstår dock konstnärsgruppen Secessions sekelskiftesarkitektur i Wien. Dessa influenser framträder i förslagets stränga symmetri, stora ljusa och odekorerade väggytor, strikt centrerade fönster och dekorativa element samt de karakteristiska ”öronen” på taket. Likheterna med konstnären Gustav Klimts skiss för Secessions eget hus (1898) är så iögonenfallande att man nästan kan påstå att just den skissen var en direkt inspirationskälla för Ullberg.

År 1909 bedömde dock Konstvännernas styrelse att det ekonomiska läget inte var lämpligt för att genomföra museiplanerna.²⁴ Ullbergs skisser blev därför offentliga först vid föreningens 21:a årsutställning 1916–1917 och väckte då stor uppmärksamhet i pressen. Tidningen Karjala konstaterade att Ullberg tagit fram ett ”stiligt och gracilt förslag”.²⁵ Wiborgs Nyheter beskrev skisserna till ”konstpalatset” som ”tilltalande” och ”ovanligt stilfulla och förnäma” och bedömde att en sådan byggnad kunde bli ”en prydnad och ära för staden, och en mäktig häfstång för höjande af de konstnärliga intressena i den karelska landsändan och främst på vår ort”.²⁶

Staden hade dock inga resurser att förverkliga ett konstmuseum, medan Konstvännernas enda uppdrag enligt de ursprungliga stadgarna var att grunda en ritskola och en konstsamling. Vid årsmötet diskuterades ändå möjligheterna att finansiera museiprojektet med stöd från konstintresserade och rentav med lotterier. Sellgren och kommerserådet Ferdinand Alfthan litade på att en lämplig tomt kunde erhållas från staden.Enligt länsarkitekt Allan Schulman hade man redan funderat på en plats där Suokatu (numera Ulitsa Keppa) mötte esplanaden (Torkelsparken) – ungefär där stadsbiblioteket byggdes 1935 – eller en höjd invid idrottsplanen vid Pontusgatan, som dock ansågs kunna bli för dominerande. Hackman nämnde att man dessutom tvistat om en plats i esplanadparken med museets fasad mot torget.²⁷ Då museiskisserna visades offentligt tog utvecklingen en riktning som lovade gott för genomförandet av både museet och ritskolan, vilket jag återkommer till senare.

Den första ritningen till en ritskola

Frågan om ritskolans lokaler fick en acceptabel lösning 1911 då skolan flyttade in i nyrenoverade lokaler i handelsfamiljen Ivanoffskis tidigare hus vid hörnet av Katarinagatan (Slottsgatan) och Torggatan, som hade renoverats av Förenings-Banken i Finland.²⁸ Och vem annan kunde väl ha gjort de nya ritningarna än – Ullberg?

Att ritskolan fick lokaler i Förenings-Bankens byggnad – som senare blev känd som Lehtovaaras hus efter den populära restaurangen – väcker återigen tankar om vilken betydelse Ullbergs kontaktnät hade. En avgörande person i det här sammanhanget var förmodligen arkitekt Gustaf Nyström, som var Ullbergs professor vid Polytekniska institutet och hans arbetsgivare under praktikperioden. Det är inte långsökt att förmoda att Nyström rekommenderade sin begåvade elev för ombyggnaden av Ivanoffskis hus och bankhuset intill, som han själv hade ritat 1898.²⁹ Och kanske Ullberg såg detta som en möjlighet: när Ivanoffskis hus höjdes med en våning, skulle det utmärkt väl rymma såväl ritsalar med nödvändiga takfönster som kansliet och Lindquists bostad. Redan i december 1911 öppnades årsutställningen i Torggatans lokaler.³⁰

Arkitektoniskt fick affärshuset i Ullbergs hantering sällsynt eleganta fasader med plats för företagens namn i glas- och stålkonstruktionen. En rad rappade dekorationsringar som skuggade andra våningens fönster påminner om Wasa Aktiebanks hus på Södra Esplanaden (1899) och måleriet S. Wuorios affärshus på Unionsgatan (1908), båda i Helsingfors. Den gracila fasaden åter tycks referera till Wien och framför allt arkitekten Otto Wagner som också använde dekorationsringar och vars arkitektur Ullberg hade avbildat i sin skissbok på en Europaresa något tidigare.

När frågan om ritskolan var framgångsrikt löst verkar Ullberg ha satsat sina krafter förutom på konstmuseet även på frågan om den så kallade monumentala platsen.

Idén om ett konstmuseum som en del av en ”monumental plats”

Redan i november 1911 publicerade Wiborgs Nyheter ett initiativ från Lindquist, Fred Hackman, Ullberg och fyra andra arkitekter där man efterlyste arkitektoniska höjdpunkter i Viborg. Som lösning föreslog de en ”monumental plats” vid korsningen mellan Torkelsparken och Alexandersgatan.³¹

Vad denna monumentala plats konkret skulle innebära klargjordes i en situationsplan publicerad i tidningen Wiipurin Sanomat – en plan som Berger gissat kan ha varit ritad av Ullberg.³² Den monumentala platsen skulle bilda en konstnärlig helhet bestående av ett storstilat torg och monumentala byggnader, såsom ett bibliotek, ett konstmuseum och en fontän. Torget skulle även kunna högtidlighålla den händelse som stadsfullmäktige hade behandlat, nämligen hundraårsdagen för införlivandet av Viborgs län med övriga Finland.³³ Artikeln tog därmed ställning till hur staden kunde använda apotekaren Johan Casimir von Zweygbergs testamentsdonation (1896) till att försköna staden.³⁴

Då stadsfullmäktige dessutom fick ett sakkunnigutlåtande av arkitekt Eliel Saarinen och Helsingfors stadsplanearkitekt Bertel Jung som stödde platsvalet, utlyste staden 1912 en tävling om den monumentala platsen. Tävlingsprogrammet förutsatte att förslagen skulle inkludera åtminstone ett konstmuseum och ett stadsbibliotek vid torget. Monumentalitet saknades inte i tävlingsbidragen – däribland Ullbergs förslag – men inget av dem ansågs genomförbart³⁵, och projektet förföll.

Förslaget till Konstvännernas ritskola på Pikoffs tomt

Låt oss återvända till årsskiftet 1916–1917, då Ullbergs ritningar från 1909 till ett konstmuseum visades på Konstvännernas årsutställning. De väckte stor entusiasm, och redan i slutet av februari diskuterade styrelsen var ett konstmuseum skulle placeras och hur projektet kunde drivas vidare. Man tillsatte rentav ett utskott för att bereda ärendet.³⁶ Situationen verkade än mer lovande i mars, då Ullberg valdes till sekreterare för Konstvännernas styrelse, Sellgren till ledamot och Alfthan till vice ordförande, medan handelsrådet Fred Hackman fortsatte som ordförande.³⁷ Alla fyra satt nämligen också i Viborgs stadsfullmäktige.³⁸

Inom Wiborgs Konstvänner växte även en dröm om en större ritskola med egen byggnad fram. Frågan om dess placering löstes rentav överraskande snabbt. Händelseförloppet är något oklart, men redan i oktober 1917 gjorde bergsrådet Sohlberg en stor donation till Konstvännerna för byggandet och driften av en konstskola. Man vet att Ullberg var aktiv i bakgrunden i och med att donationen baserades på hans kostnadsberäkningar och skisser.³⁹ Konstskolan skulle innehålla moderna rit- och föreläsningssalar, ateljéer, verkstäder för den konstindustriella avdelningen samt bostäder för skolans föreståndare och vaktmästare.⁴⁰ I donationen ingick också den triangulära tomten 71⁴¹ i hörnet av Vakttornsgatan och Kyrkogatan, där endast köpmannen Wasili Pikoffs låga träbyggnader behövde rivas.⁴² När Sohlberg avled redan 1918 fick föreningen ytterligare en betydande testamentdonation.⁴³

Det finns bevarade fotografier av en kartongmodell av ritskolan som visades i januari 1920 på en ”arkitekturutställning” som ordnades i skolan.⁴⁴ Fotografierna visar en byggnadsgrupp som omger en innergård avgränsad av en mur. Byggnaderna präglas av uttrycksfulla gavlar och branta, svängda holländska tak. Arkitekturen påminner om den svenska arkitekten Carl Westmans verk från 1910-talet, såsom Stockholms rådhus och Röhsska museet i Göteborg. Verkligen, på 1910-talet tycks Ullberg ha tilltalats av den dåtida svenska arkitekturstil som refererade till stormaktstiden på 1600-talet. I oktober 1917 beskrev tidningen Karjala att det på havssidan skulle finnas ”balkonger”, från vilka eleverna kunde observera och teckna i naturligt ljus. Ritningarna uppgavs vara nästan färdiga och Ullberg sades redan diskutera bl.a. ljusförhållandena med experter i Helsingfors.⁴⁵ Byggnadsprojektet tycks ha varit nära att genomföras.

Även museiprojektet fick vind i seglen från Konstvännernas krets. Generöst ekonomiskt stöd gav förutom Alfthan, Sellgren och Fred Hackman också Wilhelm Hackman, Eugène Wolff, generalmajor W. A. Thesleff, vars hustru var suppleant i styrelsen 1917, samt kommerserådet Fjodor Sergejeff.⁴⁶ Föreningens önskan var att staden skulle överta ansvaret för konstmuseets genomförande och att både museet och ritskolan kunde börjas byggas så snart världskriget var över.⁴⁷

Så blev det icke. Finland blev självständigt i december 1917, varefter inbördeskriget och inflationen satte stopp för dessa projekt.

Ullberg slutade dock inte drömma om en monumental plats med ett konstmuseum.⁴⁸ När stadens myndigheter i oktober 1926 började planera ett nytt bibliotek skrev stadsfullmäktigeledamoten Ullberg i tidningen Karjala, i strid med stadsfullmäktiges planer, att korsningen mellan Torkelsgatan och Alexandersgatan var i behov av både ”arkitektonisk behandling” och ett konstmuseum för att en monumental plats skulle bli möjlig.⁴⁹

Någon monumental plats blev det dock inte, det blev ett bibliotek i Torkelsparken.

Ytterligare två år förflöt och Sohlbergs byggnadsfond hade hunnit växa med ränta. Därför tordes Konstvännerna hösten 1928 ansöka både om stöd från staden för byggande av ett konstmuseum och om en tomt vid Pantsarlaks bastion. Enligt föreningen stöddes platsförslaget även av stadsplaneringskommittén, där vi minns att Ullberg var ordförande.⁵⁰ Lockbetet var en miljon mark, som Konstvännerna skulle ge till konstmuseifonden, medan skolan skulle finansieras med Sohlbergs pengar och genom att sälja Pikoffs tomt 71.⁵¹ Ritningarna låg redan – föga överraskande – på Ullbergs, Konstvännernas sekreterares skrivbord. Och, vad mer: han var också närvarande vid det stadsfullmäktigemöte i oktober där det positiva beslutet fattades om att ge en tomt för ändamålet – vid Pantsarlaks bastion.⁵²

Hur hade den monumentala plats som skulle bli stadens mittpunkt ersatts av den något avlägset belägna bastionen?

Varför bastionen?

Pantsarlaks bastion var en fornlämning av de befästningar som revs i Viborg från 1860-talet framåt, och även denna hotades av rivning på 1910-talet. Detta ogillades av Ullberg som älskade den gamla staden, och det ogillades också av föreningen Viborgs arkitekter som under hans ledning grundades 1912. Ordförande var Aminoff, vice ordförande Ullberg och styrelsemedlemmarna var Gyldén, Schulman och Juhani Vikstedt (senare Viiste). De förenades förutom av arkitektyrket också av det faktum att de hade varit eller senare skulle bli lärare vid Konstvännernas ritskola.⁵³ Föreningen ville bevara bastionen, som var känd som en utsiktsplats som nu sågs som en ”ur konstnärlig synvinkel… utmärkt plats för en eventuell framtida monumentalbyggnad”.⁵⁴

Föreningen hade dock knappast för avsikt att reservera bastionen för ett museum och en ritskola, eftersom idén om en monumental plats vid esplanaden då fortfarande var aktuell, med Ullberg som en drivande kraft. Däremot kan man spekulera om hur aktiv Ullberg var bakom kulisserna då Bertel Jung, vars bror Walter var kurskamrat med Ullberg, åter kallades till hjälp i stadsplaneringen. I sitt förslag 1915 föreslog Jung att bastionen skulle bevaras för att slå vakt om murarnas ”gammalmodiga och intressanta utformning” och att man på bastionen bygger en offentlig byggnad eller en restaurang.⁵⁵

Också Otto-Iivari Meurman, som hade anställts som stadsplanearkitekt i Viborg 1918, understödde en värdefull användning av bastionen.⁵⁶ Han var även sekreterare för stadsplanekommittén och Ullberg dess ordförande, varmed ett nära arbetspar bildades som tycks ha haft en central inverkan på hur Viborgs stadsstruktur och stadsplan utvecklades.⁵⁷ Meurman höll vid liv idén om behovet av en monumental plats⁵⁸ och föreslog att södra Batteribacken skulle ges en ”arkitektonisk behandling” i stadsplanen, vilket skulle ge staden en ”prägel motsvarande dess framtida storstadsstatus”. Så här presenterade han stadsplanen:

”De planerade byggnaderna [på Batteribacken] skulle på grund av sin höga och centrala position på ett avgörande sätt påverka stadssilhuetten, synas på långt håll och dominera staden med liknande elegans som Akropolis i antikens Aten. Från havet sett skulle den arkitektoniska bearbetningen av den gamla bastionen vid slutet av Alexandersgatan starkt påverka stadssilhuetten. I planerna föreslås att den nämnda bastionen görs mer anslående med en palatsliknande byggnad.”⁵⁹

Kan man i Meurmans vältaliga beskrivning höra ett eko av hans nära kollegas röst? Kanske, eftersom Meurman i den stadsplan för Viborg som stadfästes 1923 föreslog att biblioteket skulle placeras på klippan vid Pontusgatan nära idrottsplatsen eller vid Pantsarlaks bastion, som han betraktade som stadens mest monumentala plats.⁶⁰

I Viborg ser man hur det historiska byggnadsbeståndet fick nya betydelser i det självständiga Finland och hur man gärna betonade den svenska tiden som avslutades med det stora nordiska kriget. Runda tornet vid Salutorget som Aminoff ännu 1908 hade kritiserat som en gammal och ful stenhög⁶¹ renoverades 1923 till ett kafé och en restaurang, medan man på den ryska garnisonskyrkans fundament uppe på  Tervaniemi 1934 byggde Viborgs länsarkiv. Båda byggnaderna ritades av Ullberg. Sett ur det perspektivet är det bara följdriktigt att ett konstmuseum och en ritskola till slut byggdes vid bastionen från den svenska tiden.

Någon modell för ett modernt konstmuseum fanns inte i Finland, eftersom Ateneum i Helsingfors samt konstmuseerna i Kuopio och Åbo redan var gamla. Uppdraget var krävande också på grund av att skolan och museet hade olika uppdragsgivare och tomten var en storslagen utsiktsplats på toppen av Pantsarlaks bastion. Därtill kom också andra svåra val, till exempel byggnadens stil.

Varför den stilen?

Under sin karriär lekte Ullberg med flera olika stilar, vilket även de tidigare presenterade planerna visar: 1909 inspirerades han av secessionismen, 1920 av svensk historicism. Mot slutet av 1920-tal blomstrade däremot den nordiska klassicismen med sina karakteristiska släta ljusa fasader och arkitektoniska element med referenser till antikens tempel.

Det var med nordisk klassicism som också Ullberg inledde arbetet i januari och februari 1928, då han uppdaterade sina första skisser för byggnaden på Pantsarlaks bastion. Klassicismen präglar även den storslagna villan Pien-Herttuala som Ullberg vid ungefär samma tid ritade åt Konstvännernas ordförande Leo Hackman.

På bastionen står i ritningarna från början av 1928 två smala, höga byggnader med sadeltak som väcker associationer till det nybyggda arbetarinstitutet i Helsingfors. Den ena var avsedd för konstmuseets och den andra för ritskolans behov, och de förenades av två höga baldakiner med kolonnader. I den slutliga planen från maj 1929 placerades byggnadens flyglar i 45 graders vinkel mot varandra samtidigt som kolonnadbaldakinen på stadens sida krympte till en monumental portal. Mot havet sträckte sig en krökt dubbelkolonnad genom vilken en hisnande havsutsikt öppnade sig. 

Den monumentala portalen och betoningen av entrén var populära element inom 1920-talets nordiska klassicism. Men var idén med kolonnaden ursprungligen Ullbergs eller Meurmans? När Meurman 1924 skissade möjliga placeringar för stadsbiblioteket placerade han det bland annat på Pantsarlaks bastion och dekorerade det med pelare både mot havet och mot staden.⁶² Var det således Ullberg som utgick från sin kollegas Akropolistematik eller förhöll det sig tvärtom?

Liksom brukligt var bland arkitekter lånade Ullberg andras goda idéer på ett kreativt sätt. Professor Simo Paavilainen, som analyserat konstmuseets och ritskolans arkitektur, har identifierat flera samtida förebilder som Ullberg kan ha utnyttjat. Hade t. ex. de fyrkantiga pelarna i Minneshallen på Göteborgs 300-årsjubileumsutställning (1923) inspirerat honom att rita den krökta kolonnaden med rektangulära pelare? Tänkte han på ruinen av ett antikt tempel, såsom Segesta på Sicilien, där frånvaron av ett tak skapar en förtjusande effekt när havet glimmar mellan kolonnerna? Skapade han medvetet ett taklöst tempel på denna populära utsiktsplats där en storslagen havsvy öppnar sig?

Men att hålla sig till klassicismen tycks inte ha varit tillfredsställande för Ullberg. Redan 1928 började funktionalismen fascinera unga arkitekter, och den nästan 50-årige Ullberg ville kanske visa att han följde sin tid och således ritade funktionalistiska fasader för ritskolans flygel. Helheten blev därigenom en stilmässig syntes, dock med en klassicistisk prägel. Kanske balanserade han också medvetet mellan olika stilar; exempelvis Eugène Wolff avskydde funktionalismen – eller åtminstone Aaltos funktionalistiska stadsbibliotek!⁶³ Kaféet och restaurangen i bastionens kasematt ritade Ullberg däremot i funktionalistisk stil 1930–1931.⁶⁴

Kaféet blev dock aldrig verklighet. Högkonjunkturen kollapsade när den globala depressionen slog till, och förutom kasemattkaféet förblev flera av Ullbergs planer för Viborg endast på papper – däribland en simhall samt en konserthall, en musikhögskola och en restaurang i Torkelsparken. Säkerligen fann arkitekten ändå tröst i att Viborgs konstmuseum och ritskola stod färdiga och invigdes på Konstvännernas 40-årsdag den 12 oktober 1930. Bastionens nya krona hann dock vara i bruk i endast nio år innan vinterkriget bröt ut. Ullbergs liv tog slut 1944, och samma år blev konstmuseet och ritskolan slutgiltigt på andra sidan den nya östgränsen, i Sovjetunionen.

Minnesmärket över Wiborgs Konstvänner

Viborgs konstmuseum och Konstvännernas ritskola blev Ullbergs mest ihågkomna och kända verk. Man kan också säga att byggnaden var ett gemensamt kraftprov av stadens affärsmän och inflytelserika personer och ett monument bakom vilket Ullberg skymtar i olika roller som en alltid lika gladlynt pådrivare och lobbyist.

Ändå kan nätverkens betydelse inte överskattas. Historikern Charlotte Wolff, som har studerat kopplingarna mellan Viborgs ekonomiska elit och konstvärlden, förklarar att medborgaridealet i slutet av 1800- och början av 1900-talet innefattade förutom traditionell klassisk bildning även samhälleligt engagemang. För en person tillhörande adeln eller städernas borgerskap ansågs det vara en plikt att ”förstå och uppskatta konst, eftersom den ansågs bidra till människans andliga och moraliska balans och dygdighet”. I det idealet ingick också stöd till och mecenatskap för konst och konstnärer.⁶⁵

Ett särskilt betydelsefullt nätverk framträder när man granskar Uno Ullbergs verksamhet och produktion i relation till kretsarna kring Wiborgs Konstvänner. Därför kan man med fog hävda att Uno Ullberg var Wiborgs Konstvänners arkitekt.

---

Källor och litteratur

Arkiv

Nationalgalleriet, Helsingfors (KA)

Viborgs stads byggnadskontor, stadsplaneavdelningens arkiv (VKRA)
• Stadsplanekommitténs mötesprotokoll (1924–1924)

Viborgs stadsfullmäktiges arkiv (VKVA)
• Stadsfullmäktiges protokoll (1917–1917)
• Stadsfullmäktiges protokoll (1928–1928)

Viborgs magistrats arkiv (VMA)
• Kartor och ritningar
• Byggnadsritningar

Wiborgs Konstvänner rf:s arkiv (1891–1984)
• Material om föreningens historia
•• Takaisinvalloitus. (Återerövringen.) Maskinskriven sida, Jaakko Leppo.
• Bruno Tuukkanens minnen
• Viborgs stadsmuseums material (1930–1939)
•• Minnesanteckningar m.m. om föreningens historia
•Fotografier

Nationalgalleriet
digi.kansalliskirjasto.fi

Museiverket
Bildsamlingen
Historiska bildsamlingen

Finlands arkitektur- och designmuseum, Helsingfors
Bibliotekets arkiv
Bildarkivet
Teckningsarkivet

Åbo museicentrum, Åbo
VSO-samlingen

Wien Museum, Wien
Wien Museum Online Sammlung
Entwurf für das Gebäude der Wiener Secession, Wien-Museum-Online-Sammlung-115982.pdf

Litteratur

Berger, Laura 2020. ”Kaupungin elämän keskipiste”. Unelma monumentaalisesta paikasta. I verket Uno Ullberg. Viipurin arkkitehti. Red. Netta Böök & Kari Immonen. Uno Ullberg -seuran julkaisuja 1. Helsinki: Arkkitehtuurimuseo, 93–99.

Floman, Per-Erik 2010. Unelma taidemuseosta. Drömmen om ett konstmuseum. I verket Tyttö kukkivalla niityllä. Aarteita Viipurin Taiteenystävien kokoelmasta. Flicka på blomsteräng. Skatter från Wiborgs Konstvänners samling. Etelä-Karjalan taidemuseo & Hämeenlinnan Taidemuseo / Södra Karelens konstmuseum & Tavastehus Konstmuseum, 23–39.

Immonen, Kari & Böök, Netta 2020. Uno Ullberg – kaikessa mukana. I verket Uno Ullberg. Viipurin arkkitehti. Red. Netta Böök & Kari Immonen. Uno Ullberg -seuran julkaisuja 1. Helsinki: Arkkitehtuurimuseo, 14–49.

Jokinen, Teppo 2020. Arkkitehti Gustaf Nyströmin pankkisuunnitelmat Viipurissa 1900-luvun alussa. I verket Monumenteista tanssiaskeliin. Taiteiden ja kulttuurin Viipuri 1856–1944. Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran toimitteita 22. Red. Anna Ripatti & Nuppu Koivisto. Helsinki: Viipurin Suomalainen Kirjallisuusseura, 279–304.

Meurman, O.-I. 1921. Viipurin yleisasemakaava. Arkkitehti 4/1921, 7–13.

Meurman, Otto-I. 1977. Viipurin arkkitehdit. Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran toimitteita 2. Lappeenranta: Viipurin Suomalainen Kirjallisuusseura.

Neuvonen, Petri 2017. Linnoituksesta historialliseksi muistomerkiksi. Viipurin vanhakaupunki 1856– 1939. Aalto University publication series, Doctoral dissertations 164/2017. Taiteiden ja suunnittelun korkeakoulu. Helsinki: Aalto University, tillgänglig på https://aaltodoc.aalto. /handle/123456789/29048

Paavilainen, Simo 2020. Viipurin taidemuseo, kasematti ja Pietari-Paavalin seurakuntatalo. I verket Uno Ullberg. Viipurin arkkitehti. Red. Netta Böök & Kari Immonen. Uno Ullberg -seuran julkaisuja 1. Helsinki: Arkkitehtuurimuseo 124–139.

Ullberg, Uno 1930. Viipurin taidemuseon ja taidekoulun rakennukset. Arkkitehti 10/1930, 155–159.

Valkonen, Olli 1992. Viipurin taiteenystävät 1890–1940. Helsinki: [Viipurin Taiteenystävät ry.].

Viipurin kaupunginvaltuuston esittelylista 16.10.1928. VKVA. KA.

Wolff, Charlotta 2016. Liike- ja kulttuurielämän väliset yhteydet 1800-luvun ja 1900-luvun alun Viipurissa. I verket Muuttuvien tulkintojen Viipuri. Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran toimitteita 18. Red. Anu Koskivirta & Pentti Paavolainen & Sanna Supponen. Helsinki: Viipurin Suomalainen Kirjallisuusseura, 49–65, tillgänglig på https://wiipuri.fi/app/uploads/2018/12/VSKS-Toimite-18-Charlotta-Wolff.pdf

Dagstidningar

• Hufvudstadsbladet
• Karjala
• Viipurin Sanomat
• Wiborgs Nyheter

Opublicerat material

Ullberg, Lydia. Släkt-bok 1807–1942. Far- och morföräldrar. Mitt barnsdomshem. Bibliotekets arkiv. Arkitektur- och designmuseet.

---

1. Samma år gjorde G. A. Serlachius Ab med bergsrådet Gösta Serlachius medverkan en betydande donation för byggandet av Helsingfors Konsthall. ↩︎
2. Ullberg 1930, 155. ↩︎
3. Valkonen 1992, 118; 1899–1904 verkade ritskolan i Helena Winters hus på Teatergatan dvs. Possegatan. ↩︎
4. Valkonen 1992, 41, 116; Ullberg undervisade i skolan 1907–1913. ↩︎
5. Valkonen 1992, 121; 1935 valdes Ullberg WKV:s vice ordförande. ↩︎
6. Neuvonen 2017, 201; Ullberg och Lindquist var också medlemmar i Tekniska Föreningen i Finland. ↩︎
7. Ullberg, Lydia. ↩︎
8. Valkonen 1992, 12, 13, 121. Också stadsarkitekt Brynolf Blomkvist hörde till de stiftande medlemmarna. ↩︎
9. Immonen & Böök 2020, 26. ↩︎
10. Neuvonen 2017, 205. Ullberg satt i Tekniska Klubben i Wiborgs styrelse fr.o.m. 1919. År 1925 utsågs han till hedersmedlem i Klubben. Wiborgs Nyheter 26.1.1925, ”Tekniska Klubbens 30-årsjubileum”. ↩︎
11. Immonen & Böök 2020, 26. Målerifirman C. J. Ullberg svarade för målningsarbetena i Hackmans affärs- och bostadshus. ↩︎
12. Arbetslista. Uno Ullberg – Viipurin arkkitehti 2020, 392–396. ↩︎
13. Neuvonen 2017, 98–99; Wolff 2016, 57; Valkonen 1992, 121. Wolff verkade först som prokurist vid Hackman & Co och blev till sist en av huvuddelägarna i Finlands Ångfartygs Aktiebolag, liksom även Wilhelm Hackman. De drev också gemensam affärsverksamhet, exempelvis hade Wolff, Sohlberg, Carl Borenius och Eduard Dippell som ritade huset sökt bekräftelse av stadgarna för att bygga Ab Torkel som bolag. Neuvonen 2017, 99. ↩︎
14. Sellgren blev vd för Itä-Suomen Rautakauppa Oy och år 1917 vd för Sementtivalimo Oy samt Säiniön Tiilitehdas ja Saha Oy. ↩︎
15. Om gemensamma intressen vittnar att då staden i början av 1900-talet tillsatte en kommitté med ansvar för stadens konstanskaffningar utnämndes Wolff, Wilhelm Hackman och bokhandlare Walter Hoving som medlemmar. Floman 2010, 28. ↩︎
16. Valkonen 1992, 82. ↩︎
17. Immonen & Böök 2020, 35. ↩︎
18. Viborgs stadsstyrelses brev till Uno Ullberg 22.6.1932. Bibliotekets arkiv. Arkitektur- och designmuseet. ↩︎
19. Berger 2018, 112. ↩︎
20. Bruno Tuukkanens memoarer. Wiborgs Konstvänner rf:s arkiv. KA. ↩︎
21. Karjala 28.1.1917a, ”Taidemuseo Viipuriin!”; Wiborgs Nyheter 1.3.1917, ”Wiborgs Konstvänners årsmöte. Frågan om ett konstmuseum”. Lagercrantz’ hus var ritat av Aminoff (1902). Meurman 1977, 37. ↩︎
22. Paavilainen 2020, 132. ↩︎
23. Immonen & Böök 2020, 24 (tieto Teppo Jokiselta). ↩︎
24. Wiborgs Nyheter 1.3.1917, ”Wiborgs Konstvänners årsmöte. Frågan om ett konstmuseum”. ↩︎
25. Karjala 20.12.1916, ”Viipurin Taiteenystävien 21:nen näyttely”, A. K–la; Karjala 28.1.1917a, ”Taidemuseo Viipuriin!”, S. H. ↩︎
26. Wiborgs Nyheter 10.1.1917, ”Ett framtidsprojekt”. ↩︎
27. Wiborgs Nyheter 1.3.1917, ”Wiborgs Konstvänners årsmöte. Frågan om ett konstmuseum”. ↩︎
28. Ritningarna till Ivanoffska huset: se ritningarna för Fästningens tomt 39. Byggnadsritningar. Kartor och ritningar. Viborgs magistrats arkiv. Nationalarkivet. ↩︎
29. Arkitekturhistoriker Teppo Jokinen har bedömt att Nyström år 1910 kanske inte hade möjligheter att ta emot uppdraget. Jokinen 2020, 291. ↩︎
30. Valkonen 1992, 44. Byggnaden blev senare känd som Lehtovaaras hus; år 1916 grundade konditor Emil Lehtovaara en restaurang med sitt eget namn (Neuvonen 2017, 168), och Ullberg gjorde ändringsritningarna för andra våningen (Uno Ullberg – Viipurin arkkitehti 2020, 390). Det förstörda huset renoverades 2024 som en del av ett större projekt för renovering av Viborgs kulturhistoriskt värdefulla byggnader. ↩︎
31. Wiborgs Nyheter 22.11.1911, ”En monumental plats i Viborg”, undertecknad av J. F. Hackman, Rurik Lindquist, arkitekterna Wäinö Keinänen, Allan Schulman, Uno Ullberg, Axel Gyldén och Georg Fraser. ↩︎
32. Berger 2020, 94; Berger har utrett frågan om den monumentala platsen i Viborg och Ullberg som aktivt drivande kraft bakom den. ↩︎
33. Viipurin Sanomat 1.12.1911, ”Satavuotismuiston ikuistaminen”. ↩︎
34. Valkonen 1992, 35. ↩︎
35. Berger 2018, 94–95. ↩︎
36. Wiborgs Nyheter 28.2.1917, ”Upprop!”; Valkonen 1992, 58. Om stadens folkmängd: Viborgs stadsfullmäktiges mötesprotokoll 16.1.1917, mom. 18. Stadsfullmäktiges protokoll (1917–1917). VKVA. KA. ↩︎
37. Om positionerna inom WKV, Valkonen 1992, 121: Alfthans dotter Toni Alfthan hade varit suppleant i styrelsen 1904–1912 efter att studerat i ritskolan. ↩︎
38. Valkonen 1992, 62: Hackman satt i fullmäktige fr.o.m. 1912, Ullberg fr.o.m. 1914. Sellgren satt i fullmäktige 1902–1920, Alfthan var dess ordförande 1914–1918. Därtill hade Alfthan arbetat hos Hackman & Co och som disponent för Havis fabriker, som ända till konkursen på 1860-talet hade ägts av släkten Alfthan. Helsingin Sanomat 25.5.1929, ”Toiminimi Fred. Alfthan 50-vuotias”; Karjala1.12.1929, ”Havin tehtaat 100-vuotiaat”. Också Wolff hade tidigare varit medlem i stadsfullmäktige. ↩︎
39. Karjala 13.1.1920, ”Arkitekturutställning”; utställningen öppnades i anslutning till Tekniska Klubben i Wiborgs 25-årsjubileum. Av Ullberg visades också ritningarna till och en miniatyrmodell av Hackmans affärs- och bostadshus. Båda miniatyrerna hade gjorts av konstnärerna Väinö Kunnas och Lauri Välke. Fotografierna av miniatyrmodellerna: bildarkivet, Arkitektur- och designmuseet¨. ↩︎
40. Wiborgs Nyheter 20.10.1917, ”Storartad donation”. Enligt tidningen Karjala var Sohlbergs donationsbelopp för säkerhets skull dubbelt högre än Ullbergs kalkyler. Karjala 21.10.1917a, ”Suuremmoinen lahjotus ’Viipurin Taiteenystäville”. ↩︎
41. Wiborgs Nyheter 20.10.1917, ”En ståtlig donation”. ↩︎
42. Se ritningarna för Fästningens tomt 71 (fr.o.m. 1885). Byggnadsritningar. Kartor och ritningar. Viborgs magistrats arkiv. KA. ↩︎
43. Valkonen 1992, 63, 65. ↩︎
44. Karjala 13.1.1920, ”Rakennustaidenäyttely”; utställningen öppnades i anslutning till Tekniska Klubben i Wiborgs 25-årsjubileum.Av Ullberg visades också ritningarna till och en miniatyrmodell av Hackmans affärs- och bostadshus. Båda miniatyrerna hade skapats av konstnärerna Väinö Kunnas och Lauri Välke. Fotografierna av miniatyrmodellerna: bildarkivet, Arkitektur- och designmuseet. ↩︎
45. Karjala 21.10.1917a, ”Suuremmoinen lahjotus ’Viipurin Taiteenystäville”. ↩︎
46. Karjala 13.10.1930, ”Karjalan kuvaamataiteitten uusi koti vihittiin eilen juhlallisesti”. Thesleffs kusin hade varit vice ordförande för föreningen 1897–1916, och Sergejeffs son var styrelsemedlem 1922–1936. ↩︎
47. Valkonen 1992, 63. ↩︎
48. Berger 2020, 93. ↩︎
49. Karjala 11.10.1926, ”Kirjastotalon paikka”, Uuno Ullberg. ↩︎
50. Viipurin kaupunginvaltuuston esittelylista 16.10.1928, 5. VKVA. KA. I Konstvännernas förslag ingick byggande av en yttre stentrappa med finansiering från staden. ↩︎
51. Karjala 12.10.1930, ”Koti Karjalan taiteelle. Viipurin taidemuseo- ja -koulutalot vihitään tänään”, pseudonym. ”Spectator”. ↩︎
52. Viborgs stadsfullmäktiges mötesprotokoll 16.10.1928, mom. 3. Stadsfullmäktiges protokoll (1928–1928). VKVA. KA. ↩︎
53. Brynolf Blomkvist undervisade vid ritskolan 1893–1897, Allan Schulman 1897–1899, Ivar Aminoff 1904–1908 och 1915–1916, Axel Gyldén 1907–1912 ja 1914–1916, Juhani Viiste 1916–1922. Valkonen 1992, 121, 116. Övriga medlemmar var Leander Ikonen, Gerhard Sohlberg och Otto Wartiovaara. Arkitekten 6/1912, 105. ↩︎
54. Karjala 8.11.1912, ”Satamakysymyksemme”, Viborgs Arkitekters brev till stadens befullmäktigade, undertecknat av Axel Gyldén, Leander Ikonen och Uno Ullberg. ↩︎
55. Neuvonen 2017, 177. ↩︎
56. Även här hade Ullberg ett finger med i spelet: i januari 1917 hade stadsfullmäktige på sitt möte där bl.a., Alfthán, Hackman, Schulman, Sellgren, Sergejeff och Ullberg var närvarande beslutat att bilda en stadsplanenämnd till vilken Alfthan, Hackman, Sergejeff och Ullberg invaldes som medlemmar. Viborgs stadsfullmäktiges mötesprotokoll 31.1.1917, mom. 2. Stadsfullmäktiges protokoll (1917–1917). VKVA. KA. Stadsplanearkitektens tjänst och stadsplanekommittén grundades 1918. Immonen & Böök 2020, 42. ↩︎
57. Immonen & Böök 2020, 42; Ullberg satt i stadsfullmäktige 1914–1929 och var ordförande för stadsplanekommittén 1918–1936.Uno Ullberg – Viipurin arkkitehti 2020, 396. ↩︎
58. Meurman skrev i samband med att han skisserade den nya stadsplanen: ”I likhet med de flesta andra städer har Viborg inte någon ’tyngdpunkt’ som skulle bilda stadens kärna där det offentliga livet och trafiken skulle nå sin topp och framträda i monumental skrud som gör rättvisa åt stadens dignitet och traditioner och som skulle vara vägledande för orienteringen. Detta är något som inte ska ses enbart som en estetisk, utan även praktisk olägenhet som kräver brådskande korrigering.” Meurman 1921, 12. ↩︎
59. Meurman 1921, 12. ↩︎
60. Berger 2018, 104–105. ↩︎
61. Med bokhandlare Walter Hoving som ordförande beslöt stadsfullmäktige 1908 att inte riva Runda tornet. Neuvonen 2017, 153–154. ↩︎
62. Viborgs stadsplanekommittés mötesprotokoll, mom. 4 och bilagor, 14.11.1924. Stadsplanekommitténs mötesprotokoll (1924–1924). VKRA. KA. Värt att beakta är att förutom Meurman och Ullberg även Juhani Vikstedt vid den tiden var medlem i kommittén. Han var stadsfullmäktig 1920–1926 och arbetade som biträdande länsarkitekt 1924–1929. Meurman 1976, 183. ↩︎
63. Detta har konstaterats av Jaakko Leppo, som var sekreterare för Konstvännernas styrelse 1933–1937. Maskinskrivna sidor (Jaakko Leppo). Minnesanteckningar om föreningens historia och annat material om Viborgs konstmuseum. Wiborgs Konstvänner rf:s arkiv. KA. ↩︎
64. Paavilainen 2020, 137–138. ↩︎
65. Wolff 2016, 50, 57. ↩︎