Wiborgs konstvänners ritskola och dess elever 1891–1939

När föreningen Wiborgs konstvänner grundades 1890 var ett av dess syften att inrätta en ritskola. En annan målsättning var att skapa grunden för en offentlig konstsamling i Viborg. Båda strävandena handlade om att skapa bättre förutsättningar både för de sköna konsterna och för konstfliten – alltså konsthantverket och konstindustrin – i östra Finland. 

I de stadgar för konstvännerna som fastställdes 1891 var grundandet av en ritskola föreningens första mål och redan samma höst kunde skolan inleda sin verksamhet. Föreningen hyrde då en större sal och två mindre rum på Juustensgatan i Viborg och anställde konstnären Arvid Liljelund som lärare.¹

Under de kommande decennierna verkade ritskolan i fyra olika lokaler i staden fram till hösten 1930 då elever och lärare kunde flytta in i den av Uno Ullberg ritade byggnaden på Pantsarlaks bastion där också Viborgs konstmuseum inledde sin verksamhet. Krigen och överlåtelsen av Karelska näset sätta punkt för skolans verksamhet efter höstterminen 1939, medan konstvännernas andra uppdrag, att samla och ställa ut konst, småningom kom att fortsätta utanför Viborg.²

Jag gör här några nedslag i ritskolans historia från dess grundande 1891 till och med 1930-talet. Olli Valkonens bok från 1992 om Wiborgs konstvänners historia behandlar ritskolan som en del av föreningens hela verksamhet, men jag har här gått tillbaka till källorna för att kasta nytt ljus över ritskolans historia.

Tidningspressen är en rik källa till information. Tidningarna var nämligen den centrala informationskanalen på 1800-talets slut och under 1900-talets första hälft. Det var genom dem allmänheten höll sig informerad om högt och lågt i samhället. 

I dag är den finländska tidningspressen ett lättillgängligt material för alla som vill göra djupdykningar i 1800- och 1900-talets historia eftersom Nationalbiblioteket kontinuerligt digitaliserar våra inhemska tidningar.³ Det här har gjort det möjligt för mig att på ett heltäckande sätt söka material i pressen om konstvännernas ritskola under åren 1890–1939. Vid sidan av tidningarna har jag letat efter berättelser och material om ritskolan i Wiborgs konstvänner arkiv i Riksarkivet och i Nationalgalleriets arkiv i Ateneum.⁴

Konstutbildning för storfurstendömet

1800-talet var en tid när man började skapa skolor och utveckla utbildning på flera områden. Det fanns skolor i det äldre samhället också, men de var tillgängliga för bara en del av befolkningen och de flesta lärde sig det de behövde i det privata, i hemmen eller genom olika slag av lärlingssystem. På en del områden var högre utbildning länge tillgänglig bara i utlandet. 

1800-talets samhällsutveckling ökade behovet av utbildning inom både nya och gamla branscher. Skolor och institut som så småningom blev högskolor för handel, hantverk, teknik, arkitektur, lant- och skogsbruk, konst och konstindustri föddes under århundradets lopp samtidigt som en grundläggande utbildning för hela folket föddes med folkskolan som slutligen blev obligatorisk för alla år 1921. 

De tidiga skolprojekten i Finland initierades och genomdrevs på privata initiativ. I Viborg grundades till exempel den första folkskolan 1849 av köpmannen Johan eller Juhana Pynninen som också skapade ett lånebibliotek med finska böcker.⁵

Ännu under 1800-talets början var universitetets ritsal, där undervisningen gavs av universitetets ritmästare, den enda plats där det gavs offentlig konstundervisning – inte undervisning i konsthantverk – i Finland, länge enbart till universitetets studenter.⁶ Vid mitten av århundradet förändrades detta. Den tidiga konstutbildningen och konsthantverksutbildningen i Finland utvecklades i hög grad genom sådan frivillig verksamhet som också Wiborgs konstvänner representerade. 

Finska Konstföreningen grundades i Helsingfors 1846 och inrättade två år senare en ritskola som i dag lever vidare som Konstuniversitets Bildkonstakademi. I Åbo hade målarämbetet redan 1830 grundat en skola för att utbilda stadens målarlärlingar och målargesäller, och 1846 blev detta en allmän ritskola som var öppen också för andra med Robert Wilhelm Ekman som föreståndare.⁷ År 1871 grundades Slöjdskolan i Helsingfors som 1875 omformades till Centralskolan för konstflit och i dag ingår i den under Aalto-universitetets hörande Högskolan för konst, design och arkitektur. Centralskolan för konstflit drevs fram till 1960-talet av Konstflitföreningen i Finland.⁸

På 1870-talet grundades en slöjdskola också i Viborg. I mars 1871 publicerade Wiborgs Tidning en tredelad artikel med rubriken ”Om behöfligheten af en Slöjdskola i Wiborg”. Följande vinter hade en privat donation flutit in, ett slöjdskolemöte samlats och en styrelse utsetts under ledning av kommerserådet Wilhelm Hackman. I september 1872 inleddes verksamheten. Skolan lärde ut praktiska färdigheter till hantverkarsgesäller. I undervisningen ingick aritmetik, bokföring och rättskrivning, men också frihandsteckning, geometrisk formlära och kalligrafi. Kommerserådet Wilhelm Hackman var den bärande kraften bakom slöjdskolan som verkade till 1887 då den omvandlades till Viborgs yrkesskola (Yleinen ammattilaiskoulu).⁹

Det är i den här kontexten vi också ska se uppkomsten av Wiborgs konstvänner 1890 och föreningens målsättning att grunda en ritskola för östra Finland liksom målet att skapa en offentlig konstsamling i staden – det som år 1930 realiserades i form av Viborgs konstmuseum. 

Det var inom Viborgs svenskspråkiga ekonomiska och kulturella elit som föreningen hade sin grund. Wilhelm Hackman som hade drivit Viborgs slöjdskola var också en av deltagarna i Wiborgs konstvänners instiftande möte i mars 1890, men det var hans affärskompanjon Eugen Wolff som blev konstvännernas första ordförande. Redan från början gavs föreningen ändå namn både på svenska och finska. Ambitionen var att grunda en förening som skulle verka för stadens och östra Finlands konstnärliga bildning som helhet.  

Soaréer och lotterier

Något statsunderstöd fick konstvännerna inte för sin ritskola under de första åren, utan föreningen var beroende av medlemsavgifter, privata donationer och inkomster från soaréer och lotterier. På det sättet finansierades mycket välgörenhet och frivilligverksamhet i samhället vid den här tiden. 

Den som läser gamla inhemska tidningar hittar flera annonser och reportage som vittnar om den borgerliga offentlighetens engagemang för olika ändamål. Lotterier och baler återkommer ofta under slutet av 1800-talet. Så här samlade man in medel bland annat för privatskolor, pensionskassor, föreningar för det ena och det andra när den statliga finansieringen inte ännu bekostade så mycket av civilsamhällets växande verksamhet. Fosterlandets förkovran samt folkets bildning och utveckling var på olika sätt föremål för verksamheten.

Det var särskilt borgerskapets fröknar och fruar som stod för arbetet med att samla in pengar för olika ändamål genom sällskapslivet. De hade tid och kontakter som behövdes för att planera och delta i soaréernas program och arrangera kostymbaler, och för att ordna lotterier och samla in lämpliga prisföremål. Det var uttryckligen den här sortens lotterier som var tillåtna där vinsterna var föremål, inte pengar.¹⁰

Wiborgs konstvänner, som hade grundats våren 1890, ordnade en ”dramatisk soiré” redan hösten 1890, med skådespel, musik, uppläsning av dikter och tablåer eller tableaux vivants, som var mycket populära i sällskapslivet på 1800-talet. Tableau vivant, framfördes så att en eller flera människor gestaltade en scen ur konsten eller historien. På soarén på teatern i Viborg i november 1890 bjöds det på ”historiska tablåer” när några av stadens fröknar och fruar gestaltade scener med historiens berömda kvinnor i vad Wiborgsbladet tyckte var ett ”särdeles anslående” arrangemang. Särskilt den första gruppen med poeten Sapfo, den bibliska Rebecka och Egyptens härskarinna Kleopatra, som gestaltades av fröknarna Ebba Palmroth, Gerda Norring och fru Bertha Witting, menade tidningens reportage att var utsökt.¹¹

Fortfarande fyra decennier senare kunde författaren Esther Höckert beskriva tablån lyriskt i en artikel i Wiborgs Nyheter: orkesterns trånande melodi, scenens antika tempel, Heddy Hackman som Jane Grey i en magnifik dräkt i grön sammet, Elin Buttenhoff och Ali (Aline) Ekström som Dantes Beatrice och Petrarcas Laura i ljusblått och rosenrött.¹² Kanhända hade Ester Höckert detaljerade dagboksanteckningar att falla tillbaka på, eller ett gott minne kombinerat med god författartalang och en livlig förmåga att frammana ögonblicksbilder.

När föreningen följande höst igen ordnade en soaré för att få in medel för verksamheten var publiken ännu större och programmet lika lyckat. Det menade åtminstone Wiborgsbladet som rapporterade ymnigt. Då hade ritskolans nytillträdda lärare Arvid Liljelund planerat en tablå över konstens genier – måleriet, teckningen, arkitekturen och skulpturen – som gestaltades av fyra fröknar varav Ebba Palmroth också var elev vid ritskolan.¹³

Under de första åren när föreningen inte fick något statsunderstöd för ritskolan var dessa soaréer och lotterier särskilt viktiga för upprätthållandet av verksamheten.¹⁴

1890-talet och de första eleverna

Tjugoen elever inledde konststudier vid ritskolan i oktober 1891, fjorton kvinnor och sju män. Här följde skolan samma praxis som ritskolorna i Helsingfors och Åbo och skilde sig från konstakademierna som liksom universiteten enbart antog manliga elever. 

Margareta Willner-Rönnholm konstaterar i sin bok om Åbo ritskola (1996) att det här var ovanligt tidigt i europeisk jämförelse, men tillägger att det knappast bara berodde på stort frisinne, utan också på rent praktiska omständigheter. Eftersom ritskolornas uppgift var att ge grundutbildning och blivande konstnärer skulle fortsätta sin skolning utomlands erbjöd ritskolorna inte i början teckning efter naken modell i undervisningen, vilket hade varit mycket olämpligt för damer på mitten av 1800-talet. Således var en sedlighetsomständighet röjd ur vägen för kvinnornas deltagande.¹⁵

En annan förklaring är att skolorna helt enkelt inte hade råd att stänga portarna för kvinnliga elever, utan behövde alla terminsavgifter de kunde få.¹⁶ Det här gäller sannolikt också Wiborgs konstvänners ritskola där två tredjedelar av eleverna den första terminen var kvinnor.

Tre dagar i veckan undervisades kvällstid, två dagar i veckan gavs undervisning på dagen. Under de första åren undervisades i frihandsteckning och målning, linearritning samt projektions- och perspektivlära. Arvid Liljelund fick draghjälp av i staden verksamma arkitekter. Senare tillkom också undervisning i bland annat kompositionsritning och textning samt konsthistoria.¹⁷

Skolan följde i sitt upplägg traditionen från de europeiska konstakademierna, på samma sätt som Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och ritskolan i Åbo. Undervisningen kom att fördelas på tre klasser: två förberedande så kallade principklasser och en modellklass där eleverna också tecknade efter levande modell. I konstvännernas årsberättelse för året 1901 beskrevs undervisningen på de tre nivåerna så här: ”en lägre principieklass med teckning efter planscher, enklare ornamentgipser och klotsar [klossar], och en högre principieklass med teckning efter svårare gipsornament, kropps- och ansiktsdelar samt masker efter antiken och slutligen modellklassen med teckning efter byster och statyer samt lefvande modell”.¹⁸

Konstvännerna meddelade om ritskolans verksamhet i både finsk- och svenskspråkig press och det är tydligt att elevernas språkliga och sociala bakgrund blev mera varierad mot sekelskiftet så att de finskspråkiga elevernas antal blev allt större. Under de första åren kom eleverna ändå i första hand från Viborgs svensk-, tysk- och rysktalande societet, konstaterar Olli Valkonen.¹⁹

Det är kanske inte överraskande att det bland eleverna under de första terminerna fanns flera barn och familjemedlemmar till föreningens grundare. Eugen Wolffs döttrar Kate och Aline, Thella Frankenhaeusers söner Carl och Johannes, liksom hennes syskonbarn Nils och Malin Hagman, Berndt Ivar Aminoffs dotter Elsa och kommerserådet Wilhelm Hackmans dotter Marianne var elever vid ritskolan under de första åren.²⁰

Teckning och konst var traditionellt en del av en ståndsmässig uppfostran för herrskapets döttrar och söner, men målsättningen med ritskolan var bredare. Redan i december 1891 uppmanades de mästare i staden vars yrken krävde teckningskunnande att de skulle betala för sina lärlingar så att dessa kunde delta i ritskolans undervisning: ”Suotawaa olisi että ne kaupungin mestareista, joitten ammateissa piirrustusta tarvitaan, maksaisivat oppipoikansa edestä sen pienen maksun, joka piirustuskoulussa waaditaan opetuksesta.”²¹

”Vår tid fordrar konstnärlighet på så många områden där icke konstnärer i ordets egentliga betydelse äro af nöden, såsom litografins, konstsmidets, snickeriets, fotografins m.fl. och det är måhända just bland dessa yrkens utövare vår skola haft sin största mission att fylla”, konstaterades det i föreningens årsberättelse om det 25:e verksamhetsåret 1916.²² Senare blev också yrkesgrupper som dekoratör och reklamtecknare vanliga.²³

Också bland de första eleverna vid ritskolan fanns många som kom att försörja sig under en längre eller kortare tid som det man kunde kalla konstfältets fotfolk. Elin Stenbäck blev lärarinna i kalligrafi och teckning i svenska fruntimmersskolan i Viborg, Helene von Weymarn undervisade i slöjd och snideri i Vasa och Viborg, och också Ida Sonné blev lärarinna och gymnastiklärarinna. Aina Brandt vidareutbildade sig till fotograf innan hon 1917 gifte sig med en kontorschef. För kvinnornas del var det ju oftast så att de lämnade sin yrkesverksamhet då de gifte sig. 

Carl Frankenhaeuser och Uno Ullberg som också hör till den första elevgruppen 1891 representerar kategorin elever som fortsatte till Polytekniska institutet i Helsingfors. Båda två blev arkitekter, och Ullberg senare känd särskilt som Viborgsarkitekt. Han ritade flera hus i staden, både den byggnad där ritskolan verkade 1911–1930 och den byggnad där Viborgs konstmuseum och ritskolan inledde sin verksamhet hösten 1930. 

Flera av ritskolans elever arbetade senare för Ullbergs arkitektbyrå, bland annat Väinö Kunnas, Bruno Tuukkanen, Topi Vikstedt och Eero Lehikoinen. Ullberg var också teckningslärare vid ritskolan under åren 1906–1913 och sekreterare för Wiborgs konstvänner 1917–1933 samt viceordförande 1935–1936.²⁴

Bland de första 21 eleverna fanns också konstnären Hugo Simberg som studerade vid ritskolan på kvällarna och gick i svenska läroverket på dagarna. Simberg studerade senare i Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors 1893–95, och för Akseli Gallen-Kallela. Efter Arvid Liljelunds död 1899 tillträdde Simberg en tjänst som lärare i Viborgs konstnärsvänners ritskola i januari 1899, men han lämnade skolan redan 1900 och efterträddes av Rurik Lindquist som ledde skolans verksamhet fram till 1939.²⁵

När Hugo Simberg var lärare vid ritskolan 1899–1900 verkar finska redan ha varit undervisningsspråk. Olli Valkonen återger ett exempel på den svenskspråkiga Simbergs haltande finska som levde vidare bland ritskolans elever.²⁶

Lilly Brunila, Bruno Hahl och Ester Kumlin som alla tre blev elever vid ritskolan i Viborg den första hösten fortsatte liksom Hugo Simberg efter några år sina konststudier vid Finska konstföreningens ritskola i Ateneum i Helsingfors. Lilly Brunila avled ung, redan 1895. Bruno Hahl blev konstnär och försörjde sig tidvis som teckningslärare. Ester Kumlin gifte sig så småningom med hovrättsrådet von Weissenberg, men före det hann hon utveckla ett konstnärskap och resa till Paris 1894 där hon bland annat umgicks med Paul Gauguin, August Strindberg och en krets av nordiska konstnärer. Som gift fru var hon suppleantmedlem av styrelsen för Wiborgs konstvänner under ett antal år.²⁷

Vägen mot konstnärskap: ”Olimmehan piirustuskoululaisia”

Konstnären Bruno Tuukkanen som blev väl känd särskilt som glas- och dekorationsmålare skriver i sina opublicerade minnen om sin tid som elev vid Viborgs konstvänners ritskola 1906–1908. Under Tuukkanens tid skedde undervisningen på finska och han behövde senare förkovra sin svenska för att kunna studera vid Högre konstindustriella skolan, sedermera Konstfack i Stockholm.²⁸

Tuukkanen var son till en målarmästare i Viborg och hade inlett sin utbildning i hantverksskola. I ritskolan kom han i kontakt med riktig konstundervisning och konstnärer. Också de andra eleverna öppnade upp nya världar för den unge hantverkarsonen. Elevkåren var varierande och på det sättet också utvecklande, konstaterade han senare i sina minnen: ”Oppilaskunta oli hyvin vaihtelevaa ja erilaista ja tavallaan siis kehittävää siinä mielessä”. Det var ungdomar (som han själv) som bestämt sig för att bli konstnärer, läroverkselever som studerade vid ritskolan på kvällarna för att sedan söka sig till Polytekniska institutet i Helsingfors, elever från finska och svenska flickskolorna samt societetsdamer för vilka konsten inte skulle bli ett yrke.²⁹

Bruno Tuukkanens vän Toivo (Topi) Vikstedt (1891–1930), studerade vid finska lyceet vid sidan av studier vid ritskolan. Det gick tydligen lite så där, men genom den gladlynta Topi kunde också Bruno Tuukkanen och ritskolans andra elever delta i lyceets fester.³⁰

När ritskolans elever själva ordnade fest skedde det vid större fester i den lokal på Karjaportsgatan som fått det inofficiella namnet ”Pirunkirkko” efter den krog som låg i bottenvåningen, men mindre fester ordnades i ritskolans utrymmen (då på Vasagatan 2). Det här roade inte alltid rektor Rurik Lindquist, konstaterar Tuukkanen i sina minnen, för då kunde det hända att en eller annan gipsmodell gick i kras. Till undervisningen hörde ju bland annat att rita av gipsmodeller.³¹

I ett osignerat tal till Rurik Lindquist hållet i Helsingfors efter krigen skildrar Tuukkanen de här festerna. Talet – som sedermera också hamnat i Wiborgs konstvänners arkiv – ger en rolig skildring av den bohemiska stil som Tuukkanen och hans vänner antog som elever vid ritskolan i början av 1900-talet. ”När vi hade acklimatiserat oss vid skolan började vi anlägga konstiga vanor”, berättar han: ”Vi odlade långt hår. Vi skaffade speciella halsband, hattar med breda brätten, höga klackar och vi promenerade längs Torkelsgatan med paletåkragen uppfälld, också vid vackert väder. Vi ville vara speciella och väcka uppmärksamhet. Vi var ju ritskolelever. Vi talade om ’Vi Konstnärer’.” – ”Olimmehan Piirrustuskoululaisia. Käytimme sanontatapaa ’Me Taiteilijat’.”³²

I samma tal kommenteras också festerna där en och annan gipsmodell gick sönder, och talaren tackar rektorn för dennes tålamod och kloka, förstående inställning till elevernas upptåg. Det är bland annat därför jag har identifierat talaren som Bruno Tuukkanen.

En detalj som gör det möjligt att datera de här berättelserna till 1900-talets början, och inte till exempel till mellankrigstiden, är den dans som talaren nämner att eleverna roade sig med, Cakewalk: ”Vi ville hela tiden ordna fester med all sköns Cake-Walk program som vi då tyckte var världens viktigaste” – ”Halusimme aina järjestää juhlia kaikenlaisine Cake-Walk ohjelmineen jotka silloin olivat meistä maailman tärkeimpiä asioita.”³³

Cakewalk var en dans som ursprungligen hade uppkommit bland den svarta befolkningen på nordamerikanska plantager. Deltagarna tävlade i att uppträda komiskt och locka till skratt. Den som gjorde bäst ifrån sig vann en kaka. I slutet av 1800-talet började dansen sprida sig mera allmänt som en lustig showdans, först i Amerika och sedan i Europa. På början av 1900-talet var den redan känd i Finland och dansades både offentligt och privat.³⁴

Skolans elevkår och tidningen Sutti

Ritskolans elever var på början av 1900-talet organiserade i en elevkår, ”toverikunta”, som genom att ordna lotterier vid sina fester hade en egen liten budget med vilken de bland annat kunde prenumerera på konsttidningar, berättar Tuukkanen. Så kunde de följa med konstpolitik och konsthändelser.³⁵

I Wiborgs konstvänners arkiv finns två slitna handskrivna tidningar för skolans elevkår. Tidningen hette Sutti, ungefär ”Kludden” på svenska, och innehåller berättelser, betraktelser, dikter, aforismer, skämt och illustrationer.³⁶

Handskrivna tidningar förekom rätt så allmänt i Finland i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Tidningar gjordes bland annat inom elevkårer och konvent vid skolor, universitetets studentnationer, folkrörelser och föreningar, och så klart också helt privat i familjer. I regel gjordes ett exemplar som sedan kunde läsas högt vid fester och sammankomster, men de var inte bara producerade med en sådan muntlig aktivitet i åtanke, utan utformades på olika sätt visuellt som riktiga tidningar och tidskrifter.³⁷ I de två nummer av Sutti som bevarats är text och bild placerade i spalter och det finns olika avdelningar och vinjetter. Eleverna vid Åbo ritskola sammanställde också från och med 1913 den sporadiskt, och ibland ofta, utkommande handskrivna tidningen Piirtäjä med bilder och texter.³⁸

Det är oklart hur många handskrivna tidningar som eleverna vid ritskolan i Viborg gjorde. Bara två exemplar har hittat sin väg till konstvännernas arkiv, ett nummer från våren 1909 och ett från december 1911. Av intervjuer som Olli Valkonen gjort 1991 framgår att elevkåren gjorde nummer av Sutti också senare och att man på 1930-talet hade samlat gamla nummer av den handskrivna tidningen i skolans bibliotek.³⁹ 

Det skriftliga innehållet i de två bevarande numren är rätt så blandat med allt från vitsar och skämtteckningar till sentimentala betraktelser och dikter. År 1911 beskrev Suttis redaktör(er) tidningens uppdrag så här: ”Hyvällä sisällyksellänsä, pirteillä kuvillaan, mehukkailla kirjailuksilla ja sattuvilla ja repäsevillä vitseillänsä toivoo sutti saavuttavansa toveriensa suosion tänä vuonna niin kuin ennenkin, ja samalla koittaa sutti olla jonkunlaisena kurin kuin myöskin huvin tuojana toverikunnassa.” (”Med sitt goda innehåll, sina pigga bilder, saftiga skriverier och med sina träffande och frejdiga vitsar, hoppas sutti vinna sina kamraters bifall detta år liksom också tidigare, och samtidigt försöker sutti bringa både tukt och nöje i elevkåren.”)

Tidningen från 1911 innehåller bland annat en till elevkåren riktad skrivelse – ”Toverikunnalle” – om att man borde inrätta en egen domstol för att behandla dåligt beteende och andra otillbörligheter, ”koska on useammalta taholta tullut valituksia että koulumme oppilaiden keskuudessa alkaa päästä vallalle tapojen turmelus” – ”eftersom det från flera håll kommit klagomål om att ett fördärvligt beteende börjar få fäste bland eleverna vid vår skola”. Alla var tydligen inte så bohemiska hela tiden, utan det fanns också vänner av ordning och gott uppförande.

Skribenten tyckte att elevkåren med kraft borde ingripa mot detta sedernas förfall så att det inte skulle sprida sig, och skolans elever skulle slippa skämmas över skamlösheter som begåtts av någon ”prihatsu”, det vill säga ung man. På finska: ”ettei koulun oppilaiden tarvitsisi hävetä jonkun koulussa olevan prihatsun konnamaisista hävyyttömyyksistä”. Vad det är för olämpligt beteende det handlar om framkommer däremot inte i texten. Det var ju tydligen allmänt bekant för läsarna år 1911.

Ritskolan år 1918

Åren 1917 och 1918 var oroliga, också i Viborg. Staden låg inte långt från Petrograd (S:t Petersburg) som var centrum för både mars- och oktoberrevolutionen 1917. I april detta år abdikerade kejsaren och ersattes av en rysk interrimregering. Några dagar senare öppnade en utställning med finsk konst på en konstsalong i Petrograd i glada tecken.⁴⁰ På hösten detroniserades den ryska tillfälliga regeringen och bolsjevikerna tog över makten. Finlands självständighetsförklaring i december 1917, den bolsjevikiska rådsregeringens erkännande av självständigheten i början av följande år och det snart därpå utbrutna inbördeskriget i Finland styrde in landets och Viborgs utveckling på en helt ny bana. 

Viborgs placering i närheten av östgränsen och Petrograd fick nya betydelser. Under inbördeskriget 1918 var järnvägsförbindelsen till den ryska huvudstaden en viktig livlina för de röda gardenas försörjning. När tyska trupper i början av april 1918 landsteg i södra Finland för att stödja de vita drog sig den röda regeringen från Helsingfors till Viborg, och striden om Viborg i slutet av april 1918 var inbördeskrigets sista stora slag som slutade i vit seger.⁴¹

Det finns inte mycket information om ritskolans verksamhet under våren 1918. Materialet i Wiborgs konstvänners arkiv tiger och tidningarna ger här inte heller någon hjälp. Skolan beviljades 4000 mark statsanslag för året 1918 och anmälde i början av januari, både i den borgerliga tidningen Viipurin Sanomat och den socialdemokratiska tidningen Työ, att terminstart och inskrivning skulle ske den 14 januari 1918.⁴² I september annonserades igen i tidningarna att höstterminen skulle inledas den 16 september, och i december fick tidningsläsarna läsa om Wiborgs konstvänners årliga utställning som öppnade som vanligt i ritskolans lokaler på Torggatan 2. Uno Ullbergs ritningar och modell över konstvännernas nya ritskola var utställda.⁴³ Enligt Olli Valkonens elevförteckning studerade nio elever vid skolan det här året, men det är oklart hur fullständig informationen är.⁴⁴ Hur skolan påverkades av kriget är ändå omöjligt att avgöra. Kunde undervisningen pågå normalt, och vad gjorde skolans elever och lärare?

I den unga Ellinor von Mends tecknade berättelse Punikkityttö ja jääkäriupseeri (En historie från Wiborg – våren 1918) från år 1920 hittas en teckning föreställande ”De Röda i Wiborgs ritskola” som skildrar beväpnade rödgardister bland skisser, böcker och nakna skulpturer. Von Mend var elev vid ritskolan 1916–1918 och skapade innan hon gifte sig 1921 några serieberättelser. Berättelsen om familjen Salvesen i inbördeskrigets Viborg och jägarofficeren som förälskar sig i pigan och rödgardisten Hilja skrevs och tecknades två år efter inbördeskriget, men gavs ut först 1982 med finsk översättning.⁴⁵ Kanske kan den tas som ett vittnesmål över att ritskolan fick påhälsning av rödgardister någon gång under våren? Husundersökningar hörde ju till krigets vardag.

De flesta av ritskolans elever förefaller att ha sympatiserat med den vita sidans borgerliga ideologi och framtidsvisioner, och lärarkåren gjorde det. Väinö Kunnas som var elev vid ritskolan 1915–1919 anslöt sig däremot till rödgardisterna. Vad han gjorde under kriget är inte känt, men vi vet att han fängslades i slutet av april 1918 och fördes med mängder av andra kapitulerande röda till fånglägret i Viborg. Omständigheterna i dessa fångläger i Finland sommaren 1918 var mycket svåra med hög dödlighet, men Kunnas blev frigiven i maj. Uno Ullberg och andra medlemmar av Wiborgs konstvänner uppsökte fånglägret och gick i god för den begåvade konsteleven som hade arbetat för Ullberg på dennes arkitektkontor.⁴⁶

Kunnas återvände till ritskolan ännu samma höst, men det kan inte ha varit lätt att försöka återgå till det som varit efter vårens uppslitande upplevelser, varken privat eller på samhällsnivå. Trots att Kunnas hade Uno Ullbergs stöd var ritskolans rektor Rurik Lindqvist tydlig med sin negativa inställning till eleven.⁴⁷ I staden hyllades de vita stupade genom hjältegravar och återkommande minnesfester och i det offentliga blev Viborg den vita staden och utposten mot öster. Viborg integrerades i berättelsen om inbördeskriget som en frigörelse från det ryska oket, medan andra minnen inte gavs utrymme i offentligheten.⁴⁸

Väinö Kunnas lämnade Viborg för Helsingfors där han antogs vid Finska konstföreningens ritskola hösten 1919. I huvudstaden kom han i kontakt med Tulenkantajat-gruppen som sökte sig bort från en inåtvänd nationell kultur mot Europa, det moderna och expressionistiska. Kunnas ställde ut verk vid konstvännernas utställning i Viborg 1921, men stadens ritskola, kritikerkår och gissningsvis konstköpare hade inte mycket att ge den som sökte sin väg i den nya konsten. När ritskolans elever ställde ut sina verk våren 1920 fick Kunnas vän Olavi Miettinen positiv kritik i Wiborgs Nyheter, med den explicita kommentaren ”här föreligger en god naturlig förmåga och ett gott konstnärsämne, såvida icke tidens osunda konstidéer få tillfälle att inverka på denna skapande förmåga”.⁴⁹

Nationen, språket och ritskolan

Frågan om nationens språk och förhållandet mellan språkgrupperna i landet hör till de saker som skapade slitningar i mellankrigstidens Finland och i Viborg. Också konstvännerna och ritskolan påverkades av språkfrågan. 

Viborg var av tradition en flerspråkig stad där man sedan gammalt talade tyska, ryska, svenska och finska. Den finska befolkningen var störst och de övriga språkgrupperna hade ofta kunskaper i finska. Andelen finskspråkiga växte så att det enligt beräkningar fanns omkring 50% finsktalande år 1870, drygt 70% år 1900 och mer än 90% år 1930.⁵⁰ Ritskolans språk verkar ha varit finska redan vid sekelskiftet 1900. I de elevförteckningar som Olli Valkonen har publicerat (1992) finns finska, svenska, tyska och ryska namn, men de finska namnen dominerade tidigt.⁵¹ Namnförfinskningens historia möter en som alltid i förteckningar som dessa. Karilo är tidigare Kiseleff, Goreleff blev Anttila och Rodianow omvandlades till Rovio, Granqvist blev Rajama, Åkerman blev Orkamo och Vikstedt blev Viiste.⁵²

Jag gissar att undervisningsspråket i ritskolan under de första åren har varit svenska, men det finns ingen bevarad information om det här. Hur som helst verkar elevernas språk i ett rätt så tidigt skede ha blivit dominerande finska och undervisningen gavs således snart på detta språk. Uppkomsten av en finsk bildad och utbildad klass under 1800-talets slut och 1900-talets början syns på det här sättet i ritskolans verksamhet.

Skolans administrativa språk var ändå fram till 1930-talet i första hand svenska, och det var också länge Wiborgs konstvänners administrativa språk även om man sedan starten vinnlade sig om att annonsera i tidningar på både svenska och finska. Föreningens styrelseprotokoll och skolans verksamhetsberättelser skrevs på svenska in på 1930-talet.⁵³

Några spår av språkval och beslut kan man hitta i Wiborgs konstvänners arkiv. Höstterminen 1924 började rektor Rurik Lindquist anteckna terminens elevförteckningar på både svenska och finska. Före det hade han enbart gjort denna dokumentation på svenska. ”Syyslukukausi Höstterminen 1924” rubricerade Lindquist sidan där han sedan noterade på två språk att inskrivningen skett ”måndagen den 15 september kl. 11–1 och 5–7”, ”maanantaina 15 p:nä syyskuuta klo. 11–1 ja 5–7”. Sin korta verksamhetsberättelse fortsatte han att skriva i samma matrikel på svenska fram till 1930-talets början. År 1932 övergick han till att enbart skriva på finska.⁵⁴

Det tidiga 1930-talet präglades av en inflammerad språkstrid i Finland, inte minst i Viborg som hade blivit en mycket finskspråkig stad, trots sina gamla svensk-, tysk- och ryskspråkiga befolkningar. Det här var på alla sätt en politiskt instabil tid i Finland och Europa.⁵⁵ Viborgs konstnärer som 1930 grundade konstnärsföreningen Viipurin taiteilijaseura, som fortfarande existerar, var dominerande finskspråkig. Gapet mellan konstvännernas svenskspråkiga borgerskap och det finska konstetablissemanget blev tydligen stort och de äktfinska tongångarna växte.

Tidskriften Aitosuomalainen [Äktfinnen] attackerade Wiborgs konstvänner och anklagade styrelsen för att inte ha accepterat alla som anmälts som nya medlemmar. En person som bara är intresserad av konst, skriver tidningen, hade på eget bevåg engagerat sextio personer att bli medlemmar. Styrelsen hade ändå låtit bli att ge medlemskap åt ungefär en tredjedel av dessa fast de var hur respektabla som helst, menar tidningen. Det som förenade de här tjugo var att de under de gångna åren varit delaktiga i den nya finskhetskampen, ”uudessa suomalaisuustaistelussa”. Det var enligt tidningen vicehäradshövdingar, bankdirektörer och kända affärsmän. Tidningen berättade vidare att det här lett till att staden inte beviljat föreningen de 10 000 mark som man ansökt för ritskolans arbete.⁵⁶ Att skolan 1932 fick 10 000 mark mindre än de ansökt stämmer. 

Mer än så här hittas inte i tidningspressen om språkstriden i anslutning till Wiborgs konstvänner, men redaktören Jaakko Leppo (tidigare Ahlgren) som blev invald i föreningen och i styrelsen 1932 ger lite mera insyn. Leppo var redaktionssekreterare vid tidningen Karjala 1930–1937. Han har senare skrivit korta berättelser om det här med språkstriden som finns i konstvännernas arkiv. Han avdramatiserar händelserna, trots försök till finskhetskupp (bland annat arkitekten Juhani Viiste deltog i ett äktfinskt försök att göra kupp) så omvaldes den gamla styrelsen med Leppo som det enda nya namnet: 

Äktfinskhetsstrid blossade upp inom Wiborgs konstvänner. Föreningens ledning var genomrutten svensk och styrelsemedlemmarna var inte ens insatta i konsten, hävdades det. Nya medlemmar anmäldes en masse, och konstvännernas styrelse godkände och protokollförde dem. Så blev det årsmöte och Juhani Viiste, som representerade den äktfinska falangen, läste upp kandidater till styrelsen. Som motförslag upplästes mitt namn samt de gamla styrelsemedlemmarna. Dessa valdes och jag med dem.⁵⁷

Leppo blev 1932 sekreterare, och på första mötet frågade han ordförande, ingenjör Hackman, vilket språk han skulle skriva protokollen på. Finska var svaret och så blev det så. ”Ja niin alkoi kokous. Ilman mitään kielitaistelua oli Viipurin Taiteenystävistä tullut suomalainen yhdistys” – utan någon språkstrid hade Wiborgs konstvänner blivit en finsk förening.⁵⁸

1930-talet i ny byggnad

År 1930 stod Uno Ullbergs byggnad för ett konstmuseum och ritskolan färdig på Pantsarlaks bastion. Den ena delen av byggnaden hade planerats för skolans behov. Skolan kunde nu disponera över fem stora och två mindre arbetsrum med stora fönster mot norr, ett bibliotek, en lägenhet för skolans rektor samt ett mötesrum för styrelsen för Wiborgs konstvänner. Museet invigdes i oktober, men ritskolan inledde sin undervisning i sin del av byggnaden redan i mitten av september 1930. 

I samband med flytten till en ny lokal ändrades ritskolans namn till konstskola, men verksamheten följde samma mönster som tidigare med tre klasser som från och med den hösten benämndes principklassen, antikklassen och modellklassen. Rektor Rurik Lindquist och konstnären Nils Wikberg undervisade i frihandsteckning, modellritning och målning, arkitekten Woldemar Krause (sedermera Kuurma) undervisade i projektions-, linear- och perspektivritning, och konstnären Eero Lehikoinen undervisade i kompositionsritning och textning. År 1931 ersatte konstnären Nikolai Schmakoff Nils Wikberg som flyttade från Viborg.⁵⁹

Redaktör Jaakko Leppo höll föreläsningar i konsthistoria och estetik, och filosofie doktorn Armas Nuolivaara, som också var äldre lektor i historia vid stadens finska klassiska lyceum, föreläste om renässansen. Föreningen Viipurin taiteilijaseura som grundades samma år ordnade croquis-timmar med levande modell två gånger i veckan.⁶⁰

Till de konsthistoriska föreläsningarna, som var mycket populära, skulle konstvännerna, så snart det fanns medel för det, skaffa en skioptikonapparat, berättade Wiborgs Nyheter som återgav innehållet i föreningens årsberättelse.⁶¹ Skioptikonapparater var föregångare till diaprojektorn, och med den kunde man alltså förevisa bilder under föreläsningarna. 

Ritskolan gick alltså på 1930-talet som en konstskola in i en era med bättre materiella omständigheter. Samtidigt drabbade den stora depressionen också Finland. I årsberättelsen för året 1931 konstaterades: ”Depressionstiden har icke förmått inskränka elevantalet, men å andra sidan har styrelsen sett sig tvungen att öka frielevernas antal så att desamma nu utgör ¼ av hela elevantalet.”⁶² Att staden drog ner sin finansiering för några år under början av 1930-talet ledde till att skolan inte kunde skaffa utrustning eller litteratur.⁶³

Också på 1930-talet roade sig eleverna med fester och program. Konstnären Eva Cederstöm som studerade vid konstskolan 1930–1933 har lämnat efter sig ett roligt dokument från sin tid i skolan, en tillfällesdikt som Hugo Nousiainen skrivit för skolans julfest 1931: ”Kronikka. Viipurin Taidekoulun opetajista ja oppilaista v:lta 1931.”⁶⁴

Hugo Nousiainen blev senare polis, deckarförfattare och journalist, men åren 1930–1931 var han elev vid konstskolan och den 19 december 1931 uppträdde han på julfesten och deklamerade: 

Runoratsu liinaharja
pattipolvi hurja,
vedä esiin poikaseni
kronikka tää kurja.

Kerro tapaukset kaikki
koko taidekoulun,
koska juhlaa vietämme
me suuren pyhän, Joulun.

I sex därpå följande strofer berättar Nousiainen om lärarkåren. Rektorn är pålitlig, Lehikoinens reklamteckning och Krauses perspektivlära verkar inte höra till elevernas favoritämnen – ”oppilahat harvat piirtää reklaamia” – men Leppo som föreläste om konsthistoria framstår som gladlynt och omtyckt: ”Leppo-maister lupsakasti / esitelmät pitää, / tieto ’Taiteen historiasta’ / runsahasti itää.”

En del av eleverna som förekommer i dikten kom faktiskt att jobba med reklam, bland annat Toivo Fahlenius och Aapo Karppanen. Reklam, reklamskyltning och grafisk design hör till de nya områden där konstutbildat folk på 1900-talet sökte sin försörjning. 

Nikolai Schmakoff som 1931 hoppat in som lärare i frihandsteckning och målning var en mångsidig man. Han hade fått sin konstnärliga utbildning i S:t Petersburg, men var i första hand operasångare. Revolutionen 1917 förde honom till Viborg där han verkade både som bildkonstnär, musiklärare och regissör. Hösten 1931 regisserade Schmakoff Offenbachs operett Sköna Helena på Viborgs teater, eller med Nousiainens ord:

Schmakoff häärii hurjasti
ja oppilaita ohjaa,
harjoitukset operetin
teatterilla johtaa.

De följande stroferna ägnades skolans elever. Bland dessa fanns bland annat en vacker Helena Prisk och om henne deklamerade Nousiainen: ”Myöskään unohtaa ei pidä / kaunist’ Helenaamme, / hänestä me oivan aiheen / suttikuviin saamme.” 

Den senare illustratören och serietecknaren Ami Hauhio beskrivs som en riktig charmör: ”kelpais vaikka poikaparka Donin Juhanaksi”. Toivo Fahlenius, som blev reklamtecknare och illustratör:

Fahlenius runoilee ja 
suuret haaveet laatii,
siitä aihe kronikkaan
jo tähän värssyyn saatiin.

Det är nu lite si och så om stroferna är roliga, men de var säkert roliga på det begav sig. Tillfällesdikter skapas ju för en begränsad grupp för att upplevas i stunden.

Avslutning

Wiborgs konstvänners ritskola öppnade sina dörrar för 21 elever hösten 1891 och verkade fram till hösten 1939 då 43 elever studerade på skolans tre klasser, modellklassen, antikklassen och principklassen. När vinterkriget bröt ut den sista november 1939 började staden, som utsattes för bombanfall redan den första dagen, tömmas på civil befolkning. De allra sista civila lämnade staden i mitten av februari 1940.⁶⁵ Undervisningen vid konstvännernas ritskola, eller konstskola som den hade hetat sedan 1930, tog därmed slut efter drygt 48 år. 

Ritskolans utbildning var traditionell men mångsidig. Under skolans första åtta år var Arvid Liljelund rektor för skolan. År 1900 anställdes Rurik Lindquist som sedermera var rektor i 39 års tid. Den fast anställda rektorns undervisning kompletterades av timlärare. En del av de tidigare eleverna kom också att verka som lärare i skolan.

Liksom staden Viborg var ritskolan en socialt och språkligt mångsidig plats. Undervisningen skedde – med undantag för de första åren – på finska, administrationen skedde på svenska och elevernas hemspråk var vid sidan av finska, åtminstone svenska, tyska eller ryska. Bruno Tuukkanen berättar i sina minnen om hur eleverna under 1900-talets början också kom från varierande sociala sammanhang. Det här verkar ha varit fallet fram till 1939. 

I ritskolan gavs inte bara konstutbildning, utan också möjligheter att knyta vänskapsband och utveckla en konstnärsidentitet. Det här skedde genom det konstnärliga arbetet, men också genom gemensamma fester och elevkårens handskrivna tidning Sutti. I Viborg bildade ritskolans utställningar med elevarbeten därtill en del av stadens konstutbud. 

En del av de tidigare eleverna kom efter sin utbildning att arbeta med andra saker än konst. För kvinnornas del är det tydligt att äktenskap ofta innebar att den egna yrkeskarriären hindrades. Under de 48 år som ritskolan verkade i Viborg utbildade den ändå en stor mängd män och kvinnor till olika konstnärliga yrken. En del av eleverna fortsatte sin utbildningsgång i Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors. Somliga elever blev konstnärer. Den mest kända av dem är förmodligen Hugo Simberg, men bland dem som gjorde sig en bana som konstnärer finnas också till exempel Eva Cederström och Olli Miettinen som Iris Helkama och Anna Kortelainen skriver om i denna jubileumsskrift. 

Många ritskolelever från Viborg gjorde sig karriärer inom andra områden där färdigheter som övats i ritskolan behövdes. Som föreningens årsberättelse 1916 konstaterade: ”vår tid fordrar konstnärlighet på så många områden där icke konstnärer i ordets egentliga betydelse äro af nöden”. Ritskolans elever verkade således efter sin utbildning bland annat på arkitektbyråer och byggnadskontor, i skolor, i fotoateljéer samt på reklambyråer och företag. 

Källor och litteratur

Arkivkällor

Nationalgalleriets arkiv
Eva Cederströms arkiv
Kotelo 14: Konseptit: muistiinpanot, opiskelu

Riksarkivet
Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv – Viipurin taiteenystävät r.y:n arkisto
2 Piirustuskoulun oppilasluetteloita ja matrikkeli (1891–1939)
3 Pöytäkirjoja liitteineen (1933–1982)
7 Yhdistyksen historiaa koskevaa aineistoa
8 Bruno Tuukkasen muistelmia

Tryckta källor

Mend, Ellinor, Punikkityttö ja jääkäriupseeri, bild och text Ellinor Mend, övers. till finska Päivö Taubert, Porvoo, Helsinki & Juva: WSOY 1982.

Tidningar och tidskrifter

Nationalbibliotekets digitala tidnings- och tidskriftsarkiv: digi.kansalliskirjasto.fi  

Aitosuomalainen 1932
Karjala 1918, 1931
Näyteikkuna 1938, 1939
Työ 1918
Wiborgsbladet 1889–1891
Wiborgs Nyheter 1902, 1916, 1918, 1920, 1932
Wiborgs Tidning 1871–1874
Wiipurin Sanomat 1890–1892, 1918, 1919
Östra Finland 1891

Ordböcker

Förvaltningshistorisk ordbok, Svenska litteratursällskapet i Finland 2016, http://fho.sls.fi (hämtad 25.11.2024).

Litteratur

Engman, Max. Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 702:3, Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland 2016.

Laura Gutman, ”Paris 1894. Finnish Artists in the Circle of Gauguin and Strindberg”, webbsidan Iclea [2017], (hämtad 8.11.2024).

Haapala, Pertti & Tuomas Hoppu, Sisällissodan pikkujättiläinen, Helsinki: WSOY 2009.

Heikkilä, Hannu, ”Kirjeitä sotien Viipurista ja evakosta – Viipurilaisen siviiliväestön aikalaiskokemuksia sodan jaloissa 1939–1944”, Eurooppalainen kaupunkikohtalo. Viipuri toisessa maailmansodassa, Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran toimitteita 25, Helsinki 2024, s. 57–87, (hämtad 8.11.2024).

Korkeila, Sirkka-Liisa, Bruno Tuukkanen seinä- ja koristemaalaustaiteen perinteessä. Erityiskohteena maalaukset Eduskuntatalossa, maisteritutkielma, taidehistoria, Helsingin yliopisto 2024, (hämtad 8.11.2024).

Koskivirta, Anu & Aleksi Mainio (toim.), Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran toimitteita 21. Politiikan ja jännitteiden Viipuri 1880–1939, Helsinki 2019, (hämtad 8.11.2024).

Kruskopf, Erik, ”Hugo Simberg”, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, nätupplaga, publicerad 2007, (hämtad 8.11.2024).  

Kyläkoski, Kaisa, ”Cakewalkin saapumisesta Suomeen”, Sukututkijan loppuvuosi 2.2.2015, (hämtad 8.11.2024).

Lindblom, Sandra, Minun on mentävä eteenpäin: Eva Cederströmin taiteilijuuden muodostuminen 1920- ja 1930-luvuilla, pro gradu-avhandlng i konsthistoria, Helsingfors universitet 2020, (hämtad 8.11.2024).

Meinander, Henrik, Nationalstaten. Finlands svenskhet 1922–2015, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 702:4, Helsingfors 2016.

Mäkinen, Ilkka, ”Pynninen, Johan”, Kansallisbiografia-verkkojulkaisu. Studia Biographica 4. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, publicerad 20.10.2002 (redigerad 6.4.2018), (hämtad 8.11.2024). 

Nissilä, Viljo, ”Sunnuntaikoulusta ammattikouluihin. Ammattiopetuksen historiaa Viipurissa”, Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran Toimitteita 3, Helsinki: VSKS 1978, s. 64–82, (hämtad 8.11.2024). 

Paikkala, Sirkka, Se tavallinen Virtanen. Suomalaisen sukunimikäytännön modernisoituminen 1850-luvulta vuoteen 1921, diss., Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran toimituksia 959, Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura 2004, (hämtad 8-11-2024). 

Riihimäki, Irene, Piirtäjän opissa – Keisarillisen Aleksanterin -yliopiston piirustussalin historia 1830–1893, pro gradu-avhandling i konsthistoria, Helsingfors universitet 2018, (hämtad 8.11.2024). 

Roselius, Aapo, “Valkoinen Viipuri”, Viipurin suomalaisen kirjallisuusseuran toimitteita 21. Politiikan ja jännitteiden Viipuri 1880–1939, toim. Anu Koskivirta & Aleksi Mainio, Helsinki 2019, s. 242–272,(hämtad 8.11.2024).

Salmi-Niklander, Kirsti & Risto Turunen, ”Copying, citing and creative rewriting. The transmission of texts and ideas in Finnish handwritten newspapers”, The Common Writer in Modern History, ed. Martyn Lyons, Manchester: Manchester University Press 2023, (hämtad 8.11.2024).

Simpanen, Marjo-Riitta, ”Käsityönopetus suomalaiskouluissa 1800-luvulta nykypäiviin”, toim. Simo Kotilainen ja Marjo-Riitta Simpanen, Lyhyt oppimäärä koulukäsityöhön, Suomen käsityön museon julkaisuja 21, Jyväskylä 2003.

Sjöblom, Tomas, ”Namnförfinskningar komma att ske i tusental”. Namnförfinskningskampanjen 1906: aktörer, målgrupp och argumentation, pro gradu-avhandling i historia, Helsingfors universitet 2017, (hämtad 25.11.2024).

Tandefelt, Marika, ”Fyra språk på en marknad”, Viborgs fyra språk under sju sekel, red. Marika Tandefelt, [Esbo]: Schildt 2002a, s. 11–67.

Tandefelt, Marika, ”Vårt bästa arv”, Viborgs fyra språk under sju sekel, red. Marika Tandefelt, [Esbo]: Schildt 2002b, s. 137–166

Valkonen, Olli, Viipurin taiteenystävät 1890–1940, Helsinki: Viipurin taiteenystävät 1992.

Willner-Rönnholm, Margareta, Konstnärsslit och vardagsdröm. Åbo Ritskola 1830–1981, Åbo: Åbo landskapsmuseum – Åbo konstmuseum 1996.

Wolff, Charlotta, ”Liike- ja kulttuurielämän väliset yhteydet 1800-luvun ja 1900-luvun alun Viipurissa”, Viipurin Suomalaisen Kirjallisuusseuran toimitteita 18. Muuttuvien tulkintojen Viipuri,nissilä s. 49–65, (hämtad 8.11.2024).

Wrede, Johan, ”Carl Gustaf Estlander”, Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland, nätupplaga, publicerad 2007, (hämtad 8.11.2024).

---

1. Olli Valkonen 1992, s. 17. Se även Wolff 2016, s. 60–62.  ↩︎
2. Valkonen 1992, s. 115. ↩︎
3. Nationalbibliotekets digitala samlingar.  ↩︎
4. Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv – Viipurin taiteenystävät r.y:n arkisto, Riksarkivet, Helsingfors. ↩︎
5. Mäkinen 2002. ↩︎
6. Irene Riihimäkis pro gradu-avhandling i konsthistoria ger en god inblick i ritsalens undervisning och lärare under 1800-talet. Se Riihimäki 2018. ↩︎
7. Willner-Rönnholm 1996, s. 14–22. ↩︎
8. Wrede 2007. Se även Simpanen 2003, s. 10–11. ↩︎
9. Wiborgs Tidning 11.3.1871, 15.3.1871, 18.3.1871, 27.1.1872, 14.9.1872, 16.5.1874. Om yrkesskolan som grundades 1887, se Nissilä 1978, s. 66.  ↩︎
10. Se om det här till exempel Förvaltningshistorisk ordbok, ”varulotteri”.  ↩︎
11. Wiborgsbladet 16.11.1890. ↩︎
12. Wiborgs Nyheter 11.4.1933. ↩︎
13. Wiborgsbladet 19.10.1891. ↩︎
14. Valkonen 1992, s. 18–19.  ↩︎
15. Willner-Rönnholm 1996, s. 45–47. ↩︎
16. Willner-Rönnholm 1996, s. 47. ↩︎
17. Valkonen 1992, s. 17–18.  ↩︎
18. Wiborgs Nyheter 28.2.1902. ↩︎
19. Valkonen 1992, s. 17. Matrikel över ritskolans elever 1891–1939 på s. 123–142. ↩︎
20. Se elevmatriklar i Valkonen 1992.  ↩︎
21. Wiipurin Sanomat 18.12.1891. ↩︎
22. Wiborgs Nyheter 1.3.1916. ↩︎
23. Se till exempel artiklar om dekoratörerna Toivo Vänskä och Maila Loukamo i tidskriften Näyteikkuna 1.1.1938 och 1.1.1939.  ↩︎
24. Valkonen 1992, s. 121. Om Uno Ullberg, se vidare i Netta Bööks artikel. ↩︎
25. Kruskopf 2007; Valkonen 1992, s. 25–27. ↩︎
26. Valkonen 1992, s. 25–27. ↩︎
27. Se Gutman [2017]. ↩︎
28. Bruno Tuukkasen muistelmia, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv, Riksarkivet. En kopia av Tuukkanens minnen finns också i Villmanstrands konstmuseums arkiv. ↩︎
29. Bruno Tuukkasen muistelmia, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv, Riksarkivet. ↩︎
30. Bruno Tuukkasen muistelmia, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv, Riksarkivet ↩︎
31. Bruno Tuukkasen muistelmia, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv, Riksarkivet. ↩︎
32. Odaterat tal, manuskript, Yhdistyksen historiaa koskevaa aineistoa, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv, Riksarkivet. ↩︎
33. Odaterat tal, manuskript, Yhdistyksen historiaa koskevaa aineistoa, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv, Riksarkivet. ↩︎
34. Läs om cake-walk i Kyläkoski 2015. ↩︎
35. Bruno Tuukkasen muistelmia, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv, Riksarkivet. ↩︎
36. Sutti 1909 och 1911, Yhdistyksen historiaa koskevaa aineistoa, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv, Riksarkivet. ↩︎
37. Kirsti Salmi-Niklander har undersökt handskrivna tidningar i Finland i flera sammanhang. Se t.ex. Salmi-Niklander & Turunen 2023. ↩︎
38. Willner-Rönnholm 1996, s. 127–128. ↩︎
39. Valkonen 1992, s. 92. ↩︎
40. Valkonen 1992, s. 59. ↩︎
41. Om inbördeskriget belyst ur flera perspektiv, se t.ex. Haapala & Hoppu 2009; Anu Koskivirta & Aleksi Mainio 2019 innehåller också flera bidrag om politik och spänningar i Viborg omkring år 1918. ↩︎
42. Viipurin Sanomat 10.1.1918, 19.1.1918; Työ 11.1.1918; Wiborgs Nyheter 18.1.1918. ↩︎
43. Wiborgs Nyheter 12.9.1918. Om utställningen, se Karjala 17.12.1918, 21.12.1918, 31.12.1918. ↩︎
44. Valkonen 1992, s. 126–127. ↩︎
45. Bilden som föreställer en scen i ritskolan finns på s. 33 i den utgivna bildberättelsen (Mend 1982). Om Ellinor von Mends serieberättelse, se Kauranen & Melkas 2018, s. 76–83. ↩︎
46. Kortelainen 2017, s. 61–65. ↩︎
47. Kortelainen 2017, s. 65. ↩︎
48. Se vidare t.ex. i Roselius 2020. ↩︎
49. Pseudonymen B.I.A. i Wiborgs Nyheter 19.5.1920. ↩︎
50. Tandefelt 2002a, s. 32–35, 54–66 och tabell B på s. 67; Tandefelt 2002b, s. 143–144; Engman 2016, s. 261–264. ↩︎
51. Valkonen 1992, s. 123–141. ↩︎
52. Bruket att anta finska efternamn ökade redan under 1800-talets andra hälft. I många fall handlade det om en övergång från patronymikon (fadersnamn) till ett fast släktnamn. På 1900-talet gjordes stora kampanjer för att förfinska särskilt svenska efternamn i samband med Snellmans 100-årsjubileum 1906 och Kalevalajubileet 1935. Se t.ex. Sjöblom 2017 och Paikkala 2004. ↩︎
53. Valkonen 1992, s. 60. Som jämförelse kan nämnas att stadsfullmäktiges protokoll i Viborg skrevs på svenska fram till 1906 varefter språket var finska. Tandefelt 2002b, s. 143. ↩︎
54. ”Wiborgs Konstvänners Ritskolas Matrikel 1919–1939”, Yhdistyksen historiaa koskevaa aineistoa, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv – Viipurin taiteenystävien arkisto, Riksarkivet. ↩︎
55. Se Meinander 2016, s. 38–58. ↩︎
56. Aitosuomalainen 24.6.1932. ↩︎
57. Jaakko Leppo, odaterad på maskin skriven minnesanteckning med rubriken ”Viipuri”, Yhdistyksen historiaa koskevaa aineistoa, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv – Viipurin taiteenystävien arkisto, Riksarkivet. ↩︎
58. Jaakko Leppo, odaterad på maskin skriven minnesanteckning med rubriken ”Viipuri” och numrerad 12, Yhdistyksen historiaa koskevaa aineistoa, Wiborgs konstvänner r.f:s arkiv – Viipurin taiteenystävien arkisto, Riksarkivet. ↩︎
59. Valkonen 1992, s. 89; Wiborgs Nyheter 1.3.1932. ↩︎
60. Wiborgs Nyheter 1.3.1932. ↩︎
61. Wiborgs Nyheter 1.3.1932. ↩︎
62. Wiborgs Nyheter 1.3.1932. ↩︎
63. Valkonen 1992, s. 89–90. ↩︎
64. ”Kronikka. Viipurin Taidekoulun opetajista ja oppilaista v:lta 1931”, Eva Cederströmin arkisto, kotelo 14, Taidehistorialliset asiakirja-arkistot, Kansallisgalleria. Krönikan nämns i Sandra Lindbloms pro gradu-avhandling om Eva Cederström. Lindblom 2020, s. 32. ↩︎
65. Heikkilä 2023, s. 61–65. ↩︎